I skönlitteraturen suddas gränsen mellan fiktion och verklighet som bekant ut - i Finland liksom i Sverige - och i båda länderna är det en trend som väcker diskussion. Ändå är det inte nödvändigtvis samma diskussion.
En bok som i somras fick stor uppmärksamhet i finländska medier var Elisa Enkeli - på svenska Ängeln Elisa - som först publicerades som blogg och
sedan i bokform på eget förlag. Författaren Minttu Vettenterä uppgav att den byggde på en dagbok av en verklig person, en tonårsflicka som hade tagit livet av sig på grund av mobbning. När Elisa ängeln också fått en egen Facebooksida med tiotusentals besökare började den stora finska dagstidningen Helsingin Sanomat undersöka fallet och det visade det sig att det var åtskilligt som inte stämde: exempelvis hade ingen ung flicka gjort självmord vid den tidpunkt Vettenterä uppgav.
Vettenterä blev polisanmäld och började sväva på målet: hon insisterade på att det var en verklig person hon skrivit om men medgav att många händelser var uppdiktade. Dagboken har hon av allt att döma skrivit ihop själv. Det är troligt att hennes många läsare kände sig mindre lurade av att hon hade fabulerat mellan bokpärmar än av att hon gjorde det i de sociala
medierna. Men visst måste man fråga sig hur mycket man kan hitta på om en person och ändå hävda att hon är verklig. Det går naturligtvis att dikta en hel del kring en Marie Antoinette, en drottning Victoria eller en Eva Braun - de är historiska personer och vi har tillgång till en solid stomme av fakta men om Elisa ängeln vet vi bara vad Vettenterä berättar. Har "den verkliga personen" över huvud taget begått självmord?
Om Vettenterä tycks ha diktat för mycket har en annan författare, Riikka Ala-Harja - som förövrigt också är dramaturg - tvärtom kommit för nära. Hennes roman vars titel översatt till svenska skulle vara Landstigning handlar om ett barn som får leukemi och att den haft strykande åtgång beror i första hand på att den medfört en öppen schism mellan henne och hennes syster. Systern och hennes man svåger trädde tidigare i höst fram i en intervju i en kvällstidning och berättade att deras nu nioåriga son fick leukemi för två år sen och att de nu känner sig utnyttjade: "Vår utsatthet och vår smärta har gjorts om till ett stoff som författaren och förläggaren förtjänar grova pengar på."
Man kan fråga sig om inte det finländska litterära landskapet är mer oskuldsfullt än det svenska: när Aftonbladet i en rubrik kallade Anna Wahlgrens svar på dottern Felicia Feldts Felicia försvann för Nya hämndboken förstod man att hämndböcker hunnit etablera sig som genre. I Finland har Ala-Harja och hennes förläggare svarat med att tala om den konstnärliga friheten men systern har mångas sympatier. Och trots att Vettenterä inte åtalats framstår hon som utskämd.