16-åriga Adele går i gymnasiet och hänger med kompisar. Hon drömmer om kärleken och grubblar över sin sexualitet. Med en rar kille i en parallellklass har hon en kort och ledsam historia. Men så faller hon lika handlöst som intensivt för den blåhåriga konststudenten Emma. Det blir inledningen till en innerlig och sinnlig kärlekssaga som spänner över flera år.
Berättelsen är späckad med samtal om litteratur, konst, filosofi och inte minst mat. Den är på det sättet mycket fransk. Adéle försöker dölja sin homosexualitet bland familj och vänner medan Emma är helt öppen med förhållandet. En lektion i ostronätning hemma hos Emmas föräldrar får mångbottnad betydelse.
De båda unga huvudrollsinnehavarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux, fångas ofta i närbild och det är intensiva känslor de förmedlar. Deras ansikten avspeglar attraktion, nyfikenhet, glädje, men också ensamhet, avstånd och smärta. De spelar alldeles som hudlöst och inte ett ögonblick förlorar de i trovärdighet. Och då handlar det om en film som är nästan tre timmar lång – 173 minuter.
Alla valörer av en kärleksrelation är med. Inte minst sexualiteten. Den lesbiska intimiteten mellan dem skildras naket och väl länge i bild. Deras totalt avklädda älskog är filmat i ett par tiominuterslånga sekvenser. Kechiche är känd för att vara en krävande regissör och nog undrar jag över hur han fått till dessa utlämnande bilder.
Den nakna lesbiska kärleken har gett uppmärksamhet i världspressen och vad kan det betyda att de främsta i filmens hyllningskör är manliga kritiker med ordföranden i Cannesjuryn, Steven Spielberg, i täten? Filmen fick Guldpalmen vid årets filmfestival i Cannes, ett av filmvärldens finaste priser. Men filmen har också blivit totalförbjuden i en amerikansk delstat. I USA verkar det vara värre med explicit sex än med våld i bild – fortfarande.
Men det som är påfallande med den här kärlekshistorien är att den följer heteromallen och att den inte är särskilt jämlik. Emma är den som dikterar det mesta i förhållandet, medan Adéle har en mer drömmande och undfallande position.
Emma etablerar sig som konstnär och kallar Adéle för sin musa. Vid en vernissagefest förser Adéle gästerna med mat som hon själv lagat och det är knappt att hon vågar sig på en konversation med Emmas konstnärsvänner då hon tror sig vara intellektuellt underlägsen.
Allmängiltigheten finns där, man måste verkligen inte älska människor av samma kön för att fascineras och fängslas av Emmas och Adéles kärlekssaga. Och det är filmens främsta poäng, människan som kärleksobjekt och dito subjekt. Så svårt det är med kärleksrelationer och så omöjligt det är att låta bli dem.