Kodos femton musiker (inkluderande ledaren) gav den fascinerade västerländska publiken i Konserthusets stora sal en närmast förtrollande insikt i (åtminstone delar av) japanska tanke- sätt mellan musik, mim- och teaterkonst. En otrolig koncentrations- förmåga avkrävdes musikerna i alla sju utantill spelade verken i konserten, med strängt for- maliserade uttryck utan utrymme för någon som helst improvisation. Nästan samma förmåga avkrävdes publiken med konsertsalen i mörker, ljus enbart på scenen och varje konserthalvas verk spelade utan avbrott som en (förhoppningsvis) fattbar helhet.
Men det var inte enbart lyssnarnas sinnen som påverkades. Klangvärlden - varierat slagverk, flöjter, kollektiv eller solosång – blev i sin blandning av extremt svagt och extremt starkt ett direkt påtagligt fysiskt fenomen. Det kunde vara samtida frekvens- (tonhöjds-) blandningar vilka skapade ett ”surrande” i örat, eller det kunde vara så djupa trumtoner att basljudet bok- stavligen ”skakade om” lyssnaren. De lättast igenkännbara slagverksinstrumenten var främst en hel uppsättning taikotrummor, kotsuzumi (timglasformad trumma), suzu (rassel, ställning med små klockor) ned till slagpinnar (claves); och så förstås den väldiga O-daikotrumman. Man hade också fyra nokan-flöjter av bambu, en i ”piccolo”-klass.
Musikerna spelade (och sjöng ibland) med en närmast ofattbar precision. Rytmgrupperingar, ofta med korsande/konkurrerande rytmer utfördes med en nästan koreografiskt samstämd ele- gans. Dynamiken var också fulländad, musiken kunde växa från svag bris till rytande storm på några sekunder, för att sedan lika snabbt försjunka i vila.
Mimare/dansare var också långt över västerländska begrepp. I konsertens fjärde stycke av typen bugaku(dansmusik) gestaltade mimarna övergången från mänskligt till gudomligt med lika mästerlig energi som de sedan införlivade i slagverket igen. Sångare och flöjtister gav den kanske lättaste sammanhangskänslan mellan japansk folkmusik och västerländsk medeltida.
Således en blandning av enastående soloprestationer och bedövande effektiv kollektiv koncentration.
Inte förrän efter konsertens sjunde och sista verk förvandlades de femton från ett kollektiv till enskilda personligheter som tackade för publikens stående ovationer. Samtidigt spelade man i glad yra något som lät som en korsning mellan japansk folkmusik och hejarklack vid en amerikansk college – match. För några ögonblick tilläts alltså vi i publiken att häpet beskåda världen utanför vårt eget inre universum under denna magiska afton.