Sinnebilden för mannen på gatan
USA gick till val men vaknade upp utan president, och en skälvning gick genom nationen. Skulle advokaterna och inte väljarna fälla utslaget i ännu ett val ... ?, skriver Catrin Ormestad, på plats i New York de historiska dagarna i början av november.
I analyserna konstateras det att valdeltagandet var rekordhögt och moralfrågorna utslagsgivande, liksom att demokraterna hade underskattat kyrkornas och de kristna samfundens förmåga att mobilisera väljare. En påminnelse om den kristna högerns allt starkare inflytande över USA finns bara ett par gator bort, där några kristna ordnat en manifestation för "rätten till liv". De talar om det syndiga i att göra abort och visar makabra bilder pa aborterade foster.
Mannen på gatan
En av de amerikaner som aldrig skulle delta i någon dylik gatuteater men som likväl såg till att Bush blev omvald är David Levy, som jag möter på en byggarbetsplats på Lexington avenue. Det är inte bara jeansen
och skjortan som gör honom till själva sinnebilden för mannen på gatan: David Levy ar en inkarnation av en Bruce Springsteen-sång. Han är stålarbetaren som bor kvar i samma stad där han föddes, tillsammans med sin fru Suzanne och deras tre barn, och han talar med stolthet om sin hemstad och sitt land.
David Levy är också den amerikanska paradoxen personifierad. Trots sitt utpräglade "blue collar"-jobb är han påfallande intelligent och beläst, och han har starka åsikter om det mesta utan att för den skull sakna ödmjukhet.
Karaktär
Svaret på varför han röstade på Bush sammanfattar David Levy i ett ord: "Integritet".
För David Levy var valet en fråga om personlighet. Karaktär. Det var det som Kerry saknade.
Men bara för att han röstar på republikanerna betyder det inte att han instämmer i alla deras åsikter. Han är för stamcellsforskning men motståndare till abort. Samtidigt som han tycker att kvinnan skall ha rätten att bestämma över sin kropp.
Nar jag ber honom förklara hur gay-äktenskap och aborter kan anses som viktigare än jobb och ekonomi i en valrörelse är David Levy emellertid inte lika tydlig, utan lindar in sig i en omständlig redogörelse för hur ekonomin rör sig i elvaårscykler och hur presidenten egentligen har obefintligt inflytande över den under sin mandatperiod.
Litar till sig själv
Det som hans förklaring framför allt säger mig är att David Levy är en av dessa amerikaner som i första hand litar till sig själva och sin förmåga att skapa sig ett gott liv, och som inte forväntar sig att myndigheterna skall göra det åt dem.
"Vill man jobba finns det alltid jobb, säger han med en självklarhet som är svår att argumentera mot.
Säkerheten och kriget mot terrorismen var dock inget som vägde tungt för David Levy i valet — trots att han var en av de New York-bor som deltog i räddningsinsatserna efter attacken mot World Trade Center. Han kom dit bara några timmar efter det att tornen rasade och arbetade med att skära igenom stålbalkar för att få fram överlevande.
"Jag jobbade i 82 timmar", berättar han, "sedan stack jag hem och duschade och så åkte jag tillbaka dit igen."
Att den 11 september påverkat USA på djupet råder det inget tvivel om, menar han. "Det har gett en rejäl skjuts åt nationalismen i det här landet."
Nationalism inget negativt
Men för David Levy är "nationalism" inte något negativt laddat ord, tvärtom. Han är mest bekymrad över hur man skall förhindra att folk glömmer vad som hände den 11 September 2001: "I min generation ar det inte många som minns den 7 december".
Han talar förstås om Pearl Harbor — och associationen till andra världskriget får samtalet att glida in på ännu en amerikansk paradox. David Levy är jude — "en av kanske tre fyra judiska stålarbetare i hela landet", skämtar en
av hans arbetskamrater — men bryr sig inte om att de evangeliska kristna fått ett allt starkare grepp om landet, eller att "ett trosbaserat Vita hus" blivit en vanlig fras i den amerikanska politiska debatten.
"Bush har varit den mest proisraeliska presidenten vi haft", säger han med en axelryckning.
Paradoxalt och amerikanskt
Jag väntar mig ett lika eftersinnande svar är jag frågar om situationen i Irak, men då tänder David Levy genast till.
"Man borde hälla grisblod över dem! Det är vad man borde göra i Irak".
Kriget har hans fulla stöd — trots att flera unga män från hans hemstad deltar i det.
"Frihetens träd vattnas med de oskyldigas blod", säger stålarbetaren och skolstyrelsemedlemmen som i samma mening citerar Thomas Jefferson och manar till religiöst krig.
Paradoxalt? Ja, eller amerikanskt.
Så jobbar vi med nyheter