Det senaste decenniet har månne genererat fler filmatiserade serier än någonsin. Batman, Hulken, Iron Man, Thor och för att inte tala om AMC:s hyllade tv-version av zombieserien ”The walking dead” – serier som rörlig bild utgör i dag en betydande del av film- och tv-kakan. Likväl, vid sidan av ”Sin city – A dame to kill for” ter sig nyss nämnda seriefilmatiseringar som snudd på blodfattiga. Här går färgskalan i hårda streck från svart till vitt, och postproduktionsbudgeten torde kunna föda en mindre amerikansk småstad.
Den grafiska filmsagan “Sin city – A dame to kill for”, uppföljaren till 2005 års ”Sin city” och baserad på Frank Millers seriedystopi med samma namn, har inte bara en egen estetik utan även en helt egen moral. Här råder ett slags öga för öga, tand för tand-filosofi, där hämnden är det bärande temat och inget våld för grovt för att brukas. Så är Sin City, den fiktiva stad där handlingen tar plats, inte heller ett snarast laglöst område.
Filmen, där Frank Miller står för manus och tillsammans med Roberto Rodriguez även för regin, väver samman tre parallella historier där vi bland annat återser Nancy (Jessica Alba) som i förra filmen räddades av polisen John Hartigan (Bruce Willis). Här finns också spelaren Johnny (Joseph Gordon-Levitt) som tror sig alltid kunna vinna, och vindbitne Dwight (Josh Brolin) som liksom de flesta av seriestadens invånare lever på skumraskaffärer men trillar dit i kärleksfällan. Den hårdkokta devisen ”En stad är som en kvinna eller ett kasino – någon måste vinna” är i sig en rätt bra sammanfattning av filmens sensmoral.
”Sin city – A dame to kill for” är mer än snyggt producerad, och särskilt sedd i 3D bildar de svartvita grafiska effekterna en mäktig fond till handlingen. Färgsymboliken, med röda läppar och havsblå klänningar som kryddiga och handlingsbärande stänk, är värd ett kapitel i sig.
Däremot haltar kvinnorollerna betänkligt. För hur daterat känns det inte med en handling som närapå kretsar kring den lokala strippklubben, med devisen ju mindre kläder desto bättre vad gäller allt av kvinnokön. Även en serieadaption har flera vägar att välja mellan, och i det här fallet blir Rodriguez´s och Millers version stundtals bara trist objektifierande. Dock är det inte bara kvinnorna som är offer i Sin City. Den fiktiva stadens destruktiva livsstil drabbar solidariskt nog alla, och budskapet om något sådant finns blir förmodligen att inte lita på någon.