Silverbullit en livemaskin
Silverbullit från Göteborg gjorde 2004 års bästa svenska album enligt svenska kritikerkåren. Och är dessutom Sveriges bästa liveband enligt juryn för indiegalan Manifest. I kväll, fredag, intar man Katalin.
Bandets sångare Simon Ohlsson värdesätter berömmet.
- Alla som spelar gör det för att bli uppskattade. Med några få undantag, och inget ont om dem. Sådant känns jättebra.
- Man har ju inte gått nio år i grundskola för att inte respondera på sådant.
På samma lista blev Kanye West bästa utländska album. Vad tycker du?
- Min bror säger att det är smörig hiphop, och det brukar jag inte gilla. Men jag har inte hört den. Årets bästa svenska skiva är Onkel Kånkels.
Själv tycker jag att det är fånigt att dela upp i svenska och utländska listor ...
- Det finns det ingen anledning att göra, det är väl den där gamla mentaliteten att det svenska ligger en division under. Det hade varit mer förståeligt om det delats upp i svenskspråkigt och engelskspråkigt. Jag tycker i och för sig att vår platta var årets bästa. Sedan kommer Onkel.
I andra intervjuer har Simon berättat att han förutom buskispunk lyssnar på norsk black metal, obskyr synt, tidig dödsmetall. Men han gör det inte för att provocera eller verka underlig.
- Det handlar mer om ... om man vill spela musik som tillför människor något ... Jag vill vara avvikande av princip. Jag tycker att det är tråkigt att läsa om det perfekta handklappet eller sextiotalets Spectorsound. Jag letar efter sådant jag inte fattar. Jag vill utvecklas.
Med Arclight har Silverbullits skivförsäljning ökat, och både den och föregångaren Citizen bird från 2001 har hyllats ordentligt. Simon försöker hantera det genom att inte läsa så många recensioner och helt enkelt jobba på. Att det tar lång tid mellan släppen håller han dock inte med om.
- Det är alla andra som tar för kort tid! Det är därför det kommer en massa skivor med bara en bra låt som alla laddar ner i stället för att köpa skivan.
Bandet brukar även få beröm för sina intensiva liveframträdanden.
- Varför vi är bra är för att vi vill, man har något inom sig, som säger att vi har något att komma med. Men vad är svårdefinierat, det går inte att säga. Sedan finns det ju andra små saker, som exempel att vi spelat med The Soundtrack Of Our Lives som jag tycker är ett av världens bästa liveband. Man lär sig av att försöka leva upp till det.
Handlar det om att överföra livekänslan till skiva eller det som hyllas på skivorna till scenen?
- Man kan säga såhär, det är två olika saker. Men det som man inte tror har en chans att kunna överföra till live brukar gå väldigt bra.
Du brukar hoppa ut i publiken också. Varför?
- Jag tycker om direktkontakten med publiken. En annan sak som brukar hända på alla våra spelningar är att jag ger micken till någon i publiken som får sjunga. Jag gillar full contact. Gärna mer sådant. Men vi är inte särskilt extrema.
Så jobbar vi med nyheter