Shima Niavarani är sanslöst rolig

”Nä, så var det inte: Jag hittar på” säger Shima Niavarani plötsligt. Det är precis så jag uppfattar henne. Hon är full av upptåg, krumsprång, ironier och fyndigheter. Och det med en djup och allvarlig underton. Inte ett ord hon säger saknar relevans: allt är livserfarenheter med känslobotten. Hon skapar – här finns inget av offer – när hon till exempel berättar om flykten från Iran. Allt, får man känslan av, kan användas. Ingen blir glad av att ge upp hoppet, ligger som en ständigt närvarande undertext. Så var det, och så är det, är känslan man får när hon själv, i studion, sjunger Madonnas låt Like a prayer i en version med mycket botten för en vän som just avslutat sitt liv, för egen hand. Vad skulle skådespelarsverige göra utan Shima Niavarani, hennes egensinnighet, hennes upptåg, hennes humor?  Hennes mångsidighet och egenhet är en kvalitet som alla Uppsala stadsteaters besökare känner igen, efter hennes tid här i stan. Shima Niavarani är helt enkelt sanslöst rolig.