I en dystopisk framtid slutar mänskligheten av oklar anledning att åldras vid 25. Då tickar en inbyggd klocka igång, och via en digital mätare på armen kan var och en se hur mycket extratid de har kvar innan de dör knall och fall. En del har mycket tid, andra har lite. Man kan också bli av med sin tid genom att köpa något, bli rånad eller ge bort den. Hur mycket extra livstid man har möjlighet att lägga vantarna på beror på i vilken tidszon man bor. Att förflytta sig mellan zonerna kostar tid i massor, så rörligheten är minimal. Men Will Salas (Justin Timberlake) kommer över 100 år på ett bräde och sticker ifrån ghetto-zonen till överklassen för att hämnas all orättvisa.
Två saker slår en när man ser In time. För det första att producenterna måste ha jublat över att ingen åldras, alltså bara unga vackra skådisar i alla roller. Nästan alla kvinnor i ghettot är dessutom skitsnygga prostituerade, där sparar man ju in på klädbudget direkt. Och för det andra att detta är en inte särskilt sublim allegori över ett girigt kapitalistiskt system. Onekligen ett tema i tiden och hade det gjorts smartare eller åtminstone med en mustig Snake Plissken-karaktär eller två hade det kunnat bli spännande. I stället är filmen stundtals helt stillastående och all tajming ur slag. Inledningen är ren kalkon när den extremt töntiga klockan-på-armen-grejen presenteras.
Men precis när man känner att ens liv och tid inte räcker till för usla filmer och att det vore kul om Justin Timberlake började göra musik igen, så kämpar sig filmen på ett imponerande vis upp till en nästan acceptabel nivå. Det är Amanda Seyfrieds förtjänst. Hennes lilla rika flicka gör uppror mot sin tidstäte pappa och hänger med Justin för lite Bonnie och Clyde-inspirerat råneri. Då uppstår kemi och lite inte direkt plågsamt skådespeleri som räddar filmen från totalt haveri.