Anna Welles (Charlotte Rampling) är ensamstående, medelålders och uttråkad. Hon söker kärleken på arrangerade singelträffar, och följer emellanåt med någon man hem. En kväll går det dock snett, och mannen som hon går hem med hittas mördad morgonen därpå. Anna lider av amnesi och minns inte någonting. Men samtidigt som polischefen Bernie Reid (Gabriel Byrne) jagar mördaren inleder han ett intimt förhållande med denna mystiska kvinna.
Jag, Anna är en utpräglad genrefilm. Som en psykologisk thriller sig bör är det intimt och invecklat. De diffusa sambanden, den oväntade upplösningen och till och med det sexuella spelet är med i mixen. I vissa fall fungerar det bra, bland annat skapas både spänning och nerv med det klassiska genregreppet att zooma in på till synes oviktiga detaljer. I andra fall känns det konstlat. Exempelvis förstår jag inte varför polisen - liksom i TV-serien CSI - alltid måste arbeta på mörka, nedsläckta kontor.
Debuterande regissören Barnaby Southcombe (som även är Charlotte Ramplings son) hade tjänat på att låta filmen bryta sig ur genreformatet. Det finns en anspelning på socialkritik i de återkommande bilderna på betongkolossen där mordet har ägt rum, men det är tyvärr ingenting som utvecklats. Ett exempel på hur bra det kan bli när detta sker är Red Road, av Southcombes brittiska kollega Andrea Arnold, en thriller där den psykologiska spänningen på ett fantastiskt sätt blandas med socialrealism.
Det känns som det är åt det här hållet Southcombe drar, utan att nå dit. Men Jag, Anna, visar ändå upp tillräckligt mycket potential för att väcka förhoppningar inför kommande produktioner.