Sextiotalskitsch med schvung

John Waters ursprungsfilm blev en kultklassiker när den kom 1988. Under 2000-talet har det gjorts en scenmusikal på stoffet. Nu är vi alltså tillbaka igen till ett sjungande och dansande Baltimore 1962, en stad som tycks vara befolkad av knäppgökar och tonåringar, alla i pastellfärger, de flesta leende och snälla som en låt av Doris Day.
Waters medverkar faktiskt i en cameoroll, som grannskapets blottare, en av de människor som Tracy, gestaltad av debuterande Nikki Blonsky, dansar förbi i inledningsscenen, hjärterart sjungande Goodmorning Baltimore.

Staden är präglad av tidsandan och sålunda är rasåtskillnad en del av Baltimorebornas vardag. Tracy vill vara med i den lokala tonårsshowen på tv. Hon får några nya kompisar på skolan som är svarta och de lär henne dansa. Hon går igenom en rätt vass utveckling som tonåring, från popdrömmare till civilrättsaktivist, från hårdsprayad Barbiewannabe till någorlunda medveten ung kvinna.
Dragdrottningen Divine hade den roll som nu Travolta har, som en överviktig tonårsmamma. Men där Divine plockade fram rollens transvestitkaraktär gör Travolta tvärtom och spelar en heterokvinna, olycklig för sin övervikt, men som kan dansa fjäderlätt. Detta försett med en del blinkningar till publiken att det faktiskt är John Travolta i rollen.

I Hairspray balanseras det sockersöta med lite eftertänksam sälta. Man tror det ska vara en romantisk och idylliserande hyllning till sextiotalet, men så visar de sig att det finns lite djup under ytglasyren. Rätt smart underhållning, faktiskt. Hollywood är fortfarande professionellt bra att hantera livsproblem som ätstörningar, utseendefixering och rasism med - en schvungig sång och några danssteg.

Sextiotalskitsch med schvung

John Waters ursprungsfilm blev en kultklassiker när den kom 1988. Årets Hairspray har blivit en sextiotalskitschig film med schvung.