Sex och våld i operateater
Vad är Rigoletto/Djurisk åtrå? En opera utan operasångare, men med sjungande skådespelare.
Foto:
Man blandar alltså Giuseppe Verdis opera Rigoletto från 1851 med 2000-talets diskussion om kön, sexualitet, våld och moral, drar ifrån operasångarna, men behåller en del av musiken, fast med dragspel i stället för sedvanlig operaorkester.
Föreställningen, som ges på Uppsala Stadsteaters scen Ettan med premiär 19 november, kräver en del av publiken. Till exempel en öppenhet för att historien som berättas inte enbart är densamma som i Verdis opera. Den berättelsen - om Rigoletto, Gilda och Hertigen - finns där, men samtidigt pågår också något helt annat på scenen.
De, som i ena ögonblicket är människorna i 1500-talets Mantua, är i nästa ögonblick nutida konstnärer och forskare i vita rockar.
Detta ligger i linje med en trend inom svensk teater, där man inte bara spelar pjäser rätt upp och ner, utan gärna diskuterar den pågående föreställningen i själva föreställningen. Pjäsen är sitt eget ämne.
- Vi experimenterar med operans form och undersöker vad som händer när den möter teatern. Jag funderar mycket kring vad teater egentligen är, säger Mellika Melani, Rigolettos regissör.
- Vad har vi för överenskommelse med publiken? Vad skall vi göra i det här rummet, teatern? Det är något särskilt med operan, teatern och kyrkan. Rum för själen. Det är meningen att vi skall tänka någonting. Det skall bli någon sorts möte.
Vad är kanske inte alls så givet som vi tror, säger Mellika Melani.
Hon definierar sig själv som en politisk person. Men efter att länge ha arbetat med politisk teater, bland annat på Teater Tribunalen i Stockholm, börjar hon att mer och mer lyfta bort politiken från teatern.
Men det kan inte hjälpas. Politiken finns där ändå. Kanske just nu i de sekvenser där skådespelarna träder ur rollerna i Rigoletto och börjar undersöka vad som egentligen pågår i operan.
Några operasångare finns inte i föreställningen, men väl en grupp uppsjungna skådespelare, som tränats intensivt av operacoachen Håkan Starkenberg.
Aleksa Lundberg, praktikant från teaterhögskolan i Göteborg, går liksom de andra i ensemblen in i och ut ur rollerna i operadelen. Dessutom är hon en av forskarna på scenen.
- Och jag kommer med en överraskning, säger hon.
I föreställningens resonerande scener används texter av den amerikansk konst- och kulturhistorikern och feministen Camille Paglia, professor i Philadelphia. Resonemangen handlar bland annat om vad kön egentligen är, hur förhållandet mellan sex och våld ser ut. Alla medverkande har fått granska och ifrågasätta sina egna uppfattningar, värderingar och ståndpunkter.
För Aleksa Lundberg är detta inget nytt. Hon växte upp som man, men för sex år sedan bytte hon kön.
- När jag var 16 år kom jag ut som homosexuell, året efter som transsexuell, när jag var 20 år genomförde jag könsbytet. Jag har absolut haft nytta av den processen när vi har arbetat fram den här föreställningen, säger hon.
- Vår version av Rigoletto är ett uppriktigt försök att forska i sådant man egentligen inte pratar om. Vi ställer frågor till publiken och till varandra om vad moral egentligen är, säger Aleksa Lundberg.
En av föreställningens många överraskningar är dragspelet. David Wahlén, studerande vid Musikhögskolan i Piteå, har skrivit om operans pianonoter för dragspel. Till en del har operamusiken bearbetats av tonsättaren och saxofonisten Dror Feiler, som dessutom bidrar med nyskriven musik.
- Man kan säga att vi har gjort ett improvisativt musikaliskt arbete över Verdis opera i Feilers anda, säger David Wahlén.
Så jobbar vi med nyheter