Sevärt men lite torftigt

När Abbas Kiarostami åter förlägger en film till framsätet i en bil är det med helt andra avsikter än i Smak av körsbär (1997), där en man försökte plocka upp någon som kunde skotta igen hans grav när han tagit livet av sig.Han kom till slut fram till att livet trots allt är för vackert för att avstå från. I Tio handlar det i stället om kvinnorna — inte osedda i iransk film tack vare internationella framgångar som Cirkeln (Jafar Panahi, 2000) och Valdagen (Babak Payami, 2001), men tidigare märkligt frånvarande i Kiarostamis värld.En välklädd medelklasskvinna sitter vid ratten, i tio episoder får hon sällskap av olika kvinnor samt sin son. En främmande gumma får skjuts till mausoleet, en flicka åker med på tillbakavägen och berättar om sin kärlek, bilförarens olyckligt gifta syster pillar sig nervöst i ansiktet. Det finns en spänning mellan det uppenbart iscensatta och det naturligt utförda, mellan den emellanåt konstruerade dilogen och det självklart reagerande spelet. Rent bildmässigt är Tio en torftig film, med få beståndsdelar och inspelad med kontrastrik men detaljfattig digitalvideo. Ändå är den värd att titta på.Inspelningarna har lämnat mycket åt improvisationer, och skådespelarna verkar över huvud taget inte notera kameran på instrumenbrädan. Kiarostami har sagt att hans roll varit fotbollstränarens: det mesta arbetet görs innan själva matchen börjar.Tio ger en kaleidoskopisk bild av hur det är att vara kvinna i Iran, inte olik den filmiskt mer sofistikerade Cirkeln. De tio kapitlen handlar alla om frihet kontra förlust och band kontra självständighet. Verkligt intensivt blir det när en prostituerad kliver in i baksätet i tron att den bromsande bilen tillhör en kund — men också när kvinnans aggressiva son omedvetet men träffsäkert försöker styra in sin yrkesarbetande mor i en för honom mer bekväm hemmafruroll: "Du vet inte hur man är en bra mamma."Filmens halvdokumentära stil ger en ytterligare dimension åt ämnesvalet. I bakgrunden syns andra bilar, alla framförda av män som nyfiket tittar in i kameran — "vad pratar kvinnorna om som kan vara så viktigt att det måste filmas?" ser de ut att tänka. Trots det trånga rummet där filmen utspelas och trots den uppenbara bristen på jämställdhet utanför bilen är Tio en ljus film. Kvinnorna diskuterar oupphörligt, vänder intellektuellt på tillvaron.Mårten Markne