För tio år sedan slutade jag att se på tv. Inte på det där jag-är-för-fin-att-se-på-tv-sättet, som var populärt på 1990-talet, utan eftersom jag en dag upptäckte att internet fyllde mitt nyhetsbehov bättre än Aktuellt och att dvd-skivorna erbjöd bättre serier än tv-tablån.
Sedan ett år tillbaka sitter jag dock mer framför tv:n än någonsin. Precis som en dryg miljon andra svenskar har jag hoppat på Netflix-tåget och ser därför tv-serie efter tv-serie, utan att pausa. Bingewatching-kulturen är spännande i sig, men den för onekligen med sig en bieffekt som få hade räknat med.
Vi tenderar nämligen att fortsätta med vanor långt efter att de uppnått den effekt som fick oss att börja med dem. En rökare röker normalt ett stort antal cigaretter som inte är lika goda som den perfekta cigaretten som ger beroendet exakt vad det kräver och den senaste tiden har jag börjat betrakta mitt tv-tittande på samma sätt.
Svenska Netflix har ett rätt skralt utbud. Särskilt i jämförelse med det amerikanska. Alltså betar man i Sverige tämligen fort av de bra tv-serierna och de kvalitativa filmerna. Kvar finns en rad B-, C-, D-, E-produktioner (vi skulle egentligen kunna räkna upp hela alfabetet här) och en vana som blivit bestående.
Uppgivet söker jag genom Netflix-förslagen på saker som jag borde gilla. Och för varje kass film jag ser genererar jag tio nya förslag på kassa filmer som jag kan tänkas vara intresserad av eftersom jag var ”intresserad” av den första. Fråga mig vilka kriminalserier jag har sett och jag ska svara dig: Alla! Fråga mig om jag verkligen såg den där konstiga och långsamma och tradiga engelska serien där inget egentligen hände och jag ska svara dig att jag efter den gick vidare och såg samtliga Hercule Poirot och samtliga Miss Marple innan jag desperat kastade mig över Morden i Midsomer.
Det här skulle så klart kunna vara ett problem för endast mig, det vill säga – mina vanor är väl mina bekymmer. Men jag vet faktiskt inte en enda av mina vänner som inte hamnat längre och längre ned i Netflix näringskedja som en följd av sina nya vanor.
Det ironiska här är att vi plötsligt är tillbaka där vi började. Tillbaka i en värld där vi såg kassa saker på tv bara för att det inte fanns några alternativ och där ”Kvinnofängelset” klockan 01.25 en torsdagskväll kunde kännas som ett tänkbart alternativ. Det är inte utan att man kan känna att tv-revolutionen kom av sig lite. Jag fingrar uppgivet på fjärrkontrollen och tänker: det får nog bli ett nyårslöfte om jag ska komma till rätta med det här.