När bokförläggaren Svante Weyler i Expressen för två år sedan gav sin syn på högt och lågt skrev han så här: ”Med det höga avses här: litteratur som har ambitionen att säga något bestämt om världen. Det låga: en litteratur som kanske säger något om världen, men utan avsikt.” Jag har haft svårt att släppa Weylers uppdelning. Det finns något där, men mycket faller emellan, särskilt kanske det som inte är litteratur. Ta Duchamps konstverk Fontän (1917), en helt vanlig pissoar presenterad som konst. Säger den något bestämt om världen, eller säger den något om världen, men utan avsikt?
Låt oss därför i stället göra oss fria, bara under en kort stund, den blick som vill kategorisera högt och lågt. Låt oss bara lite snabbt omfamna den konstform som, kan man tro, är angelägen om att inte säga något bestämt om världen på något sätt: tecknade serier om superhjältar.
Här finns kanske inget för kulturdamen i byxdress från Gudrun Sjödén med plommonfärgad sjal. Eller för den svartklädde mannen med tillsnörpt mun, och med händerna vilandes på ryggslutet. Superhjälten är nämligen mer än något annat bara underbart underhållande.
Allt började sommaren 1938. De är då Superman ser dagens ljus på omslaget till det första numret av Action Comics. Succén är omedelbar och ett stort antal serier om superhjältar, alla i tajts, följer. Vid den här tiden säljer serier i USA i miljonupplagor. Även i Sverige kommer framgången.
Den första filmen baserad på en serietidning gjordes redan 1941, The adventures of Captain Marvel. Men övergången från serieruta till filmruta är inte helt lyckad. Filmerna är mycket enkla, och svartvita, och specialeffekterna inte särskilt utvecklade, ibland rent löjeväckande. Luckorna i berättelserna ofta förvirrande.
Vad är det då som lockar med den här typen av serier överhuvudtaget? Ta första numret av Marvel Comics som ges ut i oktober, 1939. På omslaget störtar en tillsynes ondsint människoliknande figur, klädd i eld, ut genom en smältande vägg av stål. En man med pistol möter honom och avlossar panikslagen ett skott som smälter och försvinner in i den framstörtande och oberörda varelsens bröstkorg. Serierna sprakar av färg och handlar om goda, övermänskliga hjältar som tar strid mot genomruttna skurkar. I en värld fylld av komplikationer, krig och ekonomisk nedgång, erbjöd superhjälteserien eskapism, en tydlig sensmoral och en känsla av att det goda tillslut vinner.
Men ingen kunde nog då, i superhjälteseriens begynnelse, tro att dessa osannolika historier framgångsrikt skulle ta steget till filmens värld. För det som gestaltades av dåtidens mest begåvade tecknare, Jack Kirby och Joe Shuster; en tecknad explosion, en flygande man, gevärskulan som studsar när den träffar en bröstkorg, ett skenande tåg som stoppas med bara händer, fungerade alldeles utmärkt som seriesekvens dock inte som film.
Filmerna/tv-serierna blev i stället töntiga, liksom skeva i relation till serietidningarna. Istället för att skratta med dem, skrattade man åt dem. Ta tv-serien Batman (1966). En vuxen, lite småfet man i svarta och gråa tajts tar tillsammans med sin unge kompanjon Robin striden mot fånigt förvirrade skurkar. Produktionen var undermålig; dåligt foto, usla skådisar och urbota dumt manus. Så här fortsatte det, med några få undantag som Superman (1978) och Batman (1989). Serien var på det stora hela överlägsen – tills nu.
60 år efter att superhjälten slog igenom hände till slut något positivt. Marvel Comics, det största serieförlaget, bildade en egen filmstudio. Till skillnad från Fox, Sony, Paramount, och de andra filmbolagen, drivs Marvel Studios av geeks; serieförfattare, tecknare och redaktörer med erfarenhet från serier. I grund och botten är de fans, och skulle hellre ta sitt eget liv än göra en film där Spider-Man eller Captain America framstod som töntiga. Superhjältefilmen ska vara lika välgjord som vilken annan film. Det är också därför de allra bästa skådespelarna och regissörerna numera kontrakteras: Robert Downey Jr, Kenneth Branagh, Samuel L Jackson, Christopher Nolan, Gary Oldman, Maggie Gyllenhaal, Ian McKellen, Michael Caine, Mickey Rourke med flera. När det visade sig att Marvel Studios var lyckosamma, snodde de andra filmbolagen konceptet.
Även om personerna som gör filmerna i dag drivs av kärlek, måste man samtidigt peka på en minst lika viktig faktor. Filmer om superhjältar fungerar så bra i dag för att vi har teknik som tillåter Hulken att vara något annat än en grönmålad kroppsbyggare. Spider-Man behöver inte fästas i rep när han svingar sig genom New York. Nu sköts det här tack och lov av personer som kan trolla med datorer. Hulken är helt dataanimerad och Spider-Mans spindelnät likaså.
Som serieskaparen Mark Millar sa i en intervju nyligen: ”Nu kan karaktärerna se lika bra ut på film som i serien, om inte bättre. I dag är du inte begränsad av budget eller teknik. Du är bara begränsad av fantasin, vilket är en utmärkt position att vara i.” Seriernas bästa tid är nu – på film.