Sentimentalt och storslaget

Panik utbryter när ett jätteföremål snabbt närmar sig atmosfären. Rymdbiologen Helen Benson (Jennifer Connelly) tvångsinkallas raskt för att tillsammans med ett gäng skarpa hjärnor försöka lösa problemet.
Hon förespråkar lugn när en stor glob landar i Central Park i New York. De nervösa avtryckarfingrarna hos polis och militär hinner dock skada den varelse som kliver ur. En gigantisk, osårbar, robot kliver också ur och maktlös beordrar försvarsministern eld upphör. Varelsen tas till ett sjukhus och förvandlas till en människokopia vid namn Klaatu, alltmedan militären gör allt för att desarmera roboten.
Klaatu vill få till ett samtal med världens statsöverhuvuden för att dryfta världens alla problem. Han är nämligen utsänd för att rädda jorden, tveksamt dock om det gäller de människor som bor där och som hålls som ansvariga. . .

Intressant idé. Originalmanuset filmades redan 1951 men har uppdaterats ordentligt här. Man har ju tillgång till en helt annan filmteknik nu för tiden och det tekniska lämnar just inget att klaga på. Det är storslagna scenerier och skickligt utförda trickfilmningar, dataanimeringar och stunttrick.
Däremot tappar man en del av intresset efter ett tag när det mesta blir en jakt på den förrymde Klaatu. Detta trots en intensivt storspelande Jennifer Connelly mot den mer stele Reeves. Filmen i övrigt blir till ett högteknologist drama om humanism i dess bästa former, men, men också en massa sentimentalitet.

Kvar efter filmen blir en del filosofiska funderingar runt människans roll: utan oss skulle förmodligen övrigt liv klara sig ganska bra, med oss är risken stor att allt går åt fanders. Men precis som rymdvarelserna upptäcker kan vi inte vara helt onda då vi har kärlek och musik av Bach.

Sentimentalt och storslaget

En del av intresset försvinner efter ett tag när det mesta blir en jakt på den förrymde Klaatu, tycker Björn G Stenberg.