Sentimentalt med Ron Sexsmith

För sex år sedan gjorde Ron Sexsmith en fullkomligt magisk spelning i Uppsala, ensam med sin gitarr. Sedan dess har han återvänt flera gånger med band utan att nå upp till samma höjder. I alla fall inte under en hel spelning — däremot gnistrar han alltid till i stunder av musikalisk skönhet och skörhet. Så också på torsdagens spelning.Ron Sexsmith är effektiviteten själv, han rusar mellan sångerna med minimalt (men som vanligt humoristiskt) mellansnack. Följaktligen hinner han med rätt mycket, allt från gamla favoriter till sånger från senaste albumet Time being. Men kanske är det ändå det äldre materialet som lyser klarast, där finns sånger som balanserar perfekt på gränsen mellan total tillgänglighet och skör spänning, sånger som om de tog fysisk form skulle vara den perfekta vännen att gråta ut hos. "Det här är faktiskt en glad sång", säger Ron Sexsmith innan han spelar Pretty little cemetery, visan där han vandrar på en kyrkogård med sin son, och det är lite så det funkar: också värmen har en udd av vemod. Synd sedan att ett märkligt tempo (en ren miss från bandets sida?) förstör låten något.Härligare blev det i These days, som fick lite hitkänsla av publikens respons, och i vardagliga visor som Cheap hotel och Heart's desire. Mesta magin uppstår när han skickar ut bandet och spelar en psalmlikt tjusig version av Seem to recall, med ovanligt fint gitarrspel. Pianospelet är det si och så med, han spelar fel och måste börja om vid två tillfällen. Men det är mest charmigt, särskilt när hans ursäkt är att han så sällan får spela flygel att han inte kan låta bli. De vänliga ursäkterna har också som konsekvens att Secret heart river ner extra applåder när han i ett anfall av säkerhet verkligen går loss på tangenterna.Emellanåt faller Ron Sexsmith tillbaka i trygg promenadrock, men dessa slätstrukna stunder kan inte ta bort känslan av att Ron Sexsmith alltjämt är en finfin liveartist.