Sentimental kärlekshistoria

Det är inte så ofta nu för tiden som den typiska "kiosklitteraturen" letar sig över till biorepertoaren. Men här har den gjort det och Nätterna vid havet är ett riktigtspekulativt praktpekoral. Det hindrar dock inte att man stundtals grips av det hela. kom ihåg, näsdukar är viktigare än popcorn.
Adrienne Wilson (Diane Lane) har levt sitt liv i första hand för sina barn. Maken har flyttat ihop med en ung kvinna men vill nu plötsligt komma tillbaka hem. Adrienne hoppar in som hotellföreståndare en helg på en avlägsen semesterö i North Carolina för att kunna tänka i lugn och ro. Det är långt efter högsäsong och det visar sig bara vara en gäst, en lyxdoktor från storstaden, som ska bo där. Samtidigt varnar man på radion för en annalkande storm. . .

Om man inte sett Richard Gere i rollistan hade man kanske undrat hur det skulle gå. Nu är det klappat och klart från start. Det hela är så genomskinligt och tillrättalagt att man kan bli arg och känna sig förminskad för mindre. Särskilt som man valt att blanda in så mycket sentimentalitet och bildschabloner i filmen. Just som man tänker att jaha, nu fattas väl bara en häst, så kommer en hel flock galopperande. Havet, sanden, vinden, de kärva men vänliga ortsborna, de truliga tonåringarna och den vilda stormen har man redan fått. Lägg till dåliga familjerelationer som ska redas ut och få en ny chans. Här är dessutom könsrollerna så konserverade: en kvinna är mor-maka-älskande-självförverkligande, i den ordningen, inga undantag.

Annars är det välkommet med romantiska kärlekshistorier som inte bara skildrar ungdomar. Det finns säkert en biopotential för medelålders (och äldre) förälskelser och paret Gere och Lane har en viss kemi tillsammans. Det är bra. Tårkanalerna kan bli lite rensade också, säkert fint för hälsan. Pensionatet på stranden lär få hur många besökare som helst om det finns i verkligheten, åker gärna dit själv.
Men visst kunde man hoppats på något mer, något som överraskade och inte slätade ut.

Sentimental kärlekshistoria

Det hela är så genomskinligt och tillrättalagt att man kan bli arg och känna sig förminskad för mindre, tycker Björn G Stenberg.