För drygt 300 år sedan var den italienske kastraten Senesino en uppburen stjärna och Händel skrev ett flertal av sina operaarior direkt för hans röst. Nu har den amerikanske countertenoren Bejun Mehta samlat ett knippe av dessa ”Senesino-arior”, från relativt välkända operor som till exempel Orlando men också mindre kända verk, på cd:n Ombra Cara.
Resultatet har blivit sensationellt bra, och jag kan inte annat än instämma i den internationella hyllningskören. Det här är tolkningar som placerar Händels arior direkt i nuet, som dynamiskt pulserande dramer kring ljus och skugga, kärlek, liv och förgängelse.
Förklaringen ligger i Mehtas förmåga att låta rösten blomma ut i dessa krävande arior med en alldeles naturlig koloratur och ett flödande legato, en expressiv kraft när det behövs och full behärskning över hela röstomfånget, utan den anspänning och lite konstlade känsla som kan infinna sig också hos mer framstående countertenorer.
Bejun Mehtas Händel-tolkningar är ett mästarprov, ifråga om såväl röstvirtuoseri som de vitt skiftande känslokvalitéerna. Freiburger Barockorchester under Rene Jacobs följer honom tätt i de kommenterande instrumentstämmorna, och sopranen Rosemary Joshua gör ett utsökt gästspel i en duett ur Sosarme där rösterna sensuellt tvinnas runt varandra.
Mer äldre musik, närmare bestämt Gregorio Allegris Miserere som hade´kunnat höras på cd med bland andra Tallis Scholars. Nu kommer engelska vokalensemblen Cardinalls Musick med en cd som förenar det välkända kyrkoverket med annan musik från Roms kyrkoliv under senare delen av 1500-talet - Allegris Miserere and the music of Rome. Däribland en mässa i tolv satser med utgångspunkt i en motett av Palestrina, med en livfullhet och dynamik i de vildvuxna stämmorna som Cardinalls Musick tar väl till vara.
Ännu något längre bak i tiden går svenska vokalkvartetten A Capella Holmiensis på cd:n Songs from the time of Albertus Pictor. Som titeln anger handlar det sig om Mariasånger, lovsånger med mera som mötte kyrkobesökaren på den berömde målaren Albertus Pictors tid, kring början av 1500-talet. I Holmiensis-ansemblens händer blir denna repertoar nästan lika livfull som mäster Pictors kyrkomålningar. Oavsett att inspelningen bjuder väl mycket efterklang.
För att stanna kvar på svensk mark vill jag gärna slå ett slag för den unge pianisten Martin Sturfälts cd med pianomusik av Stenhammar, på engelska Hyperion-etiketten. Jag har tidigare inte uppmärksammat denna cd där den så konsertflitige Sturfält lyfter fram schvunget, den romantiska elegansen och den lyriska skörheten hos Stenhammar på ett ypperligt sätt, inte minst i de tre fantasierna opus 11.
Mer svenskt på cd:n Future Classics med pianotrios av aktuella kvinnliga svenska tonsättare, i framförande av pianisten Ann-Sofi Klingberg, violinisten Annette Mannheimer och cellisten Sara Wijk. Jag fastnar särskilt för en tresatsig svit av Ylva Skog, med en tilltagande mix av porlande melodiflöde, avskalad enkelhet och en suggestiv, programmatisk-illustrativ prägel.