Sean Banan drar ner brallorna, blottar sina håriga skinkor för kameran och lägger sedan av en riktig brakare. Omgiven av fattiga moçambikier klatschar han en fnittrig Kikki Danielsson på rumpan och tar henne på ena bröstet så att det säger ”tuuut!”.
Låter det kul? Bra. Det är nämligen en förutsättning för att du över huvud taget ska stå ut med denna långfilmslånga inblick i Sean Banans värld.
Sean Banan – inuti Seanfrika är något av det mest originella du kan se på bio i år. Just därför vill jag så gärna rekommendera dig att se filmen, men jag kan inte riktigt göra det.
I grunden är det här nämligen en riktigt dålig film, en fjantkomedi som får en att längta efter lite mer stringent bajshumor, lite mer intelligens, lite mer Sacha Baron Cohen.
Visst, enskilda scener förtjänar utan vidare att vevas runt på Youtube och det blir onekligen knäppt när Melodifestivalfavoriten Sean Banan ger sig ut tillsammans med en svensk rasist (spelad av Johannes Brost) och en Kikki som tröstäter falukorv bland utblottade afrikaner som försöker överleva i ruinerna efter ett långt inbördeskrig.
Det är dessutom obetalbart skojigt när Sean Banan ligger på savannen, endast iförd leopardmönstrad stringkalsonger och smeker ett strävhårigt vildsvin eller när en psykopatisk Dr Alban springer omkring på en strand med en svans lättklädda eurodancetjejer efter sig.
Men allvarligt talat: en hel långfilm med det här känns... för långt, helt enkelt. Och mot slutet tycks idéerna ha sinat så mycket att valda scener visas på nytt, i någon sorts malplacerad trailer för själva filmen.
Man skulle kunna hävda att Sean Banan genomför en välgörande drift med våra fördomar, att han vågar få oss att skratta åt svarta afrikaner, åt ”förortspimps” i träningsoveraller och folkdräktsklädda xenofober utan humor. Så är det förmodligen också.
Men mest av allt så visar han rumpan, och fiser.
Kul? Absolut, men knappast så att det håller för en hel långfilm.