Scocco i avskalat format

Hos Scocco handlar det mycket om tonfallet, ett vemod som är intimt förknippat med det nordiska kynnet, inkännande men också med en lätt lakonisk elegans. Tillika formar sig hans sånger till ett slags personliga betraktelser eller lägesbeskrivningar, gärna mot bakgrund av Stockholmsmiljöer.

Det är egentligen ganska logiskt att han går mot den avskalade, lågmält akustiska inramning som präglar nya cd:n Ljudet av tiden som går, med rösten och texterna helt i fokus.
Det sistnämnda är på en gång skivans styrka och svaghet. Rent musikaliskt kan Scocco ibland kännas lite spänningslös. Man kan säga att han också i detta avseende sällar sig till en svensk fåra, sångberättaren som låter musiken och melodin bli ett påhäng till texten. Hans nya skiva är inte helt olik en akustisk Ulf Lundell-skiva som Tolv sånger. Bitvis med ganska rudimentärt spel på den akustiska gitarren.

Men det är i tonfallet Scocco har sin styrka, i den karakterisitiska röstens milt sorgsna eftertänksamhet vare sig han sjunger om den distanserade relationen till en far, eller om livets förgänglighet i Sex fot under.
Här finns förvisso stämningsbilder som närmar sig klischéer, t ex artisten som tar in på småstadshotellet och drabbas av den svenska ensamheten i Bara en drink till. Scocco är knappast först om det uppslaget. Eller den folkligt svenska nostalgin i Mitt land, alltifrån Volvo och Ikea till Ingemar Stenmark.
Men stundtals faller alla bitarna på plats, som när melodin och gitarrspelet träder fram och bildar en självklar enhet med orden i Dags att säga adjö, en vägfararsång i amerikansk folktradition med utmärkt fingerpicking-spel. Då överskrider Scocco den svenska vemodsfållan.

Scocco i avskalat format

SVENSKPOP. Med åren har Mauro Scoccos sånger blivit det svenskaste av svenskt, på liknande sätt som Cornelis Vreeswijks visor införlivades i den svenska folksjälen några decennier tidigare. Eller dessförinnan en Olle Adolphson.