Schlager så in i Norden

Eurovision Song Contest ger ovärderliga inblickar i andra länders musiksmak. Sällan blir det så tydligt att portugiser, vitryssar, cyprioter och irländare i grunden tycker väldigt olika. Men vilka skillnader finns det egentligen mellan de nordiska länderna? Fredag har ringt runt till våra grannar för att ta reda på vad de lyssnar på, och vad som får dem att stänga av radion.

Norge är det land som har den längsta landgränsen mot Sverige. Många menar också att Norge ligger närmast oss rent kulturellt. De flesta norrmän tittar till exempel på svensk tv och Carola är ett lika stort fenomen i Trondheim som i Tranås.
Men skrapar man lite på ytan upptäcker man snart att det finns stora skillnader i svenskars och norrmäns förhållande till populärmusik. Det hävdar i alla fall den norska tv-personligheten och musikjournalisten Per Sundnes som just nu befinner sig i Helsingfors för att kommentera schlager-EM för norsk tv.
- Ni svenskar har en mer skamlös inställning till musik. I Norge är vi mer lättgenerade och vi lyssnar bara på sådant som anses vara "kredibelt". Vi skulle till exempel aldrig kunna ha ett tv-program som Allsång på Skansen i Norge. Och hade Håkan Hellström varit norrman hade han aldrig ställt upp i ett sådant sammanhang. I Norge är folklighet fel, säger han.
Enligt Per Sundnes finns det djupa historiska förklaringar till att svenskarna omfamnar det folkliga medan många norrmän har en avvisande attityd till det mesta som kan betraktas som populärt.
- Vi har aldrig haft någon folkparkskultur eller allsångstradition i Norge. Visserligen är Vikingarna och dansbandsmusiken populär, men det är bara äldre norrmän i husvagnar som lyssnar på dem. Vi har inga unga dansband i stil med Barbados, berättar Per Sundnes.

Norge är världens näst rikaste land efter Luxemburg, sett till antalet invånare. Sverige hamnar först på en niondeplats. En viktig förklaring är förstås Norges enorma oljeinkomster, en intäktskälla som inte bara påverkar landets ekonomi och politik, utan också musiken.
- Vi har inget Volvo, inget H&M och inget Abba. Vi har inte mycket som kan ge oss en nationell identitet. Det enda vi har är A-Ha och något svart som ligger någonstans långt ute i havet. Vi får så mycket pengar från oljan att det gör oss nöjda. Ni svenskar tvingas anstränga er i stället, menar Per Sundnes.
De norska musiker som trots allt har lyckats nå utanför landets gränser har inte fått någon uppbackning från sitt hemland, snarare tvärtom.
- A-Ha var tvungna att åka till London för att få ett skivkontrakt. De har inte inbringat några exportinkomster till Norge. Ane Brun är en jättestor artist i Norge, men hon fick ta sig till Sverige innan hon fick napp hos ett skivbolag. Det är för sorgligt, säger Per Sundnes.

Ända sedan Abbas dagar har Sverige i stället tagit musikexporten på allvar. När vår före detta näringsminister Leif Pagrotsky gullade med Cardigans på galor var det en viktig symbolhandling, men en otänkbar syn i Norge.
- Ni är geniala när det gäller att ta vara på era egna storheter. I Norge har vi en producentduo som heter Stargate. De har skrivit låtar åt Beyoncé, Shakira och Ne-Yo. Egentligen borde vi rulla dem i guld och sedan strö diamanter över dem. I stället har norska P3 valt att inte ens spela deras musik! Nu har Stargate flyttat till USA. Det är svårt att bli profet i sitt eget hemland, i synnerhet om hemlandet heter Norge.

Vilka musikstilar är ni bäst på i Norge?
- Black metal, jazz och electronica. Fast Röyksopp har tyvärr också kontrakt i England.

Du befinner dig i Finland. Vad har du fått för intryck av finsk musik?
- Finländarna är oerhört duktiga på att använda hårdrock och skruva till den så att den blir kommersiell. Titta bara på band som HIM, Nightwish, The Rasmus och Lordi. I Norge bränner hårdrockarna kyrkor i stället (suck).

Vilket land vinner på lördag?
- Min personliga favorit är Tyskland. Det vore fantastiskt kul om en crooner vann i år. Men Sverige tillhör förhandsfavoriterna. The Ark har en bra show. De betraktas som ett lite "kreddigt" band i Norge. Men det är kanske slut med det nu...

I årets värdland Finland präglas den traditionella folkligheten av ett allestädes närvarande svårmod. Det finns ett melankoliskt drag i det mesta som landet producerar i musikväg, vare sig det gäller hårdrock eller tango.
- Det där med att finländarna skulle vara tysta, introverta och ha lite brist på självförtroende är inte bara en fördom. Det ligger faktiskt mycket i det, intygar Tobias Larsson, schlagerexpert på finska televisionen YLE.
Tobias Larsson är född i Sverige men har bott och arbetat i Finland de senaste fem åren. Han menar att svenskar och finländare har mycket att lära av varandra.
- Glättiga rikssvenskar är alldeles för rädda för det djupa allvaret. Samtidigt kan jag tycka att fler finländare borde knäppa upp översta skjortknappen och släppa loss lite.
Finlandsfödde Thomas Lundin, välkänd tv-personlighet och schlagerkommentator, håller med.
- Finsk musik är mycket mer mollbetonad. Så är det bara. En artist som Linda Bengtzing skulle till exempel aldrig kunna slå i Finland. Hennes musik är för glad, glättig och ytlig. De flesta finnar förstår sig inte på sådant. Vi finlandssvenskar står dock med ett ben i vardera kulturerna så för oss är det lite lättare att förstå, säger han.

I Sverige är det snarare en regel än ett undantag att artister sjunger på engelska. Men i Finland står sig modersmålet fortfarande starkt. Och eftersom finska skiljer sig så mycket från de flesta andra europeiska språk så har det också influerat det finska tonspråket.
- Det finns en helt annan rytm i finskan. Det är ett mycket poetiskt och formbart språk, förklarar Tobias Larsson.
Thomas Lundin tror till och med att det kan vara en av förklaringarna till varför italiensk musik fungerar så mycket bättre i Finland än i Sverige.
- De italienska språkljuden påminner lite om de finska, även om språken inte alls är släkt. Laura Pausini och Eros Ramazotti är till exempel enormt stora här och många finländare intresserar sig för San Remo-festivalen, säger Thomas Lundin.

I schlagersammanhang har Finland oftast ställt upp med artister som har gjort succé i hemlandet, men som ingen utanför Finland har förstått sig på.
- Vi har nästan alltid haft bra låtar. Jag har aldrig behövt skämmas... eller, jo någon gång har jag väl gjort det (skratt). Problemet är snarare att vi har haft så dålig tajming. När tävlingen dominerades av etnomusik åren 1994 - 95 skickade vi diskolåtar. Först 1998 deltog vi med en underbar etnolåt, men då var det ju redan för sent, säger Thomas Lundin.
Historiskt sett har Sverige sällan belönat Finland med höga poäng i Eurovision Song Contest. I stället har Finland fått luta sig mot länder som Estland och Israel.
- Den judiska musiken har ofta samma sorts ljudslingor som den finska, förklarar Thomas Lundin.
Svenska artister som vill lyckas i Finland bör vara rockinriktade, eller åtminstone väva in melankoli i sin musik.
- Kent är jättestora här i Finland. Bo Kaspers Orkester, Lisa Nilsson och Eva Dahlgren är också populära, både bland finlandssvenskar och finskspråkiga lyssnare, trots att de sjunger på svenska. Många gillar också Tomas Ledin, vilket kanske är lite märkligt. Men det som går bra i Sverige går oftast bra i Finland, säger Tobias Larsson.

The Ark då?
- Jo, de är välkända i Finland. Men jag tror att det kan ligga dem i fatet. Finländarna verkar nämligen tycka att The Arks schlagerlåt är sämre än vanligt och att den är tillrättalagd för tävlingen.

Det omtalade nordiska svårmodet tycks blåsa bort så fort man tar tåget över den vindpinade Öresundsbron. På andra sidan sundet möter man i stället rödnästa fiskargubbar som flabbar, skummande ölsejdlar och en artikulation så slapp att den fullkomligen utstrålar lättja och livsnöjdhet.

I Danmark tycks folkligheten stå högst i kurs. Och när man studerar det danska folkets musiksmak så tycks den bara bekräfta myten om det danska gemytet.
- Den populäraste musiken här är mainstreampop på danska, musik som är helt ok men också helt ofarlig, ungefär som Tomas Ledin, berättar Thomas Søie Hansen, musikjournalist på Köpenhamnstidningen Berlingske Tidende.
När han räknar upp de svenska artister som har lyckats allra bäst i Danmark: Abba, Lisa Nilsson, Lisa Ekdahl och Roxette, så förstärks bara bilden av dansken som en trevlighetstörstande, bekymmersfri "medelsvendsen".
- Jag har fört en hård kamp för att danskarna också ska upptäcka mer intressanta artister som Håkan Hellström, Tomas Andersson Wij eller Joakim Thåström. Men det är svårt. Thåström brukar alltid få spela på små ställen i Danmark eftersom arrangörerna är rädda för att han inte ska dra någon publik. Det är jättetråkigt. Därför brukar jag se hans konserter i Malmö, Lund eller Helsingborg i stället, säger Thomas Søie Hansen.

Bland de största danska musikexporterna hittar man lättlyssnade namn som Laid Back och Michael Learns to rock. Men det var först under 90-talets eurodancevåg som Danmark började exportera skivor på allvar.
- Vår främsta musikexport genom tiderna är utan tvekan Aqua. Vi hade många andra framgångsrika artister vid den tiden också, till exempel Dj Aligator och Toy-Box, men det är kanske inga namn man springer runt och skryter om, säger Thomas Søie Hansen.
Trots danskarnas vurm för det folkliga så är intresset för Eurovision Song Contest inte på långa vägar lika stort i Danmark som i Sverige.
- När Olsen Brothers vann tävlingen och vi själva fick arrangera den blev det en del ståhej i medierna. Men era tidningar skriver säkert hundra gånger mer om Eurovision än vad våra gör.

Hur har det gått för The Ark i Danmark?
- Det var en viss hajp kring deras första platta här, men sedan dess har det varit ganska tyst om bandet. Jag tror inte att The Ark tillhör dem som har störst potential i Danmark. Däremot har Kent långsamt fått allt fler fans i Danmark. Det är kul.

Har du några tips på danska artister som vi svenskar borde upptäcka?
- Ni borde lyssna på Mikael Simpson, en utmärkt sångare och en suverän låtskrivare som sjunger på danska. Jag kan också rekommendera Tina Dikow. Hon påminner lite om Stina Nordenstam fast musiken är lite mer lättillgänglig. Sedan tycker jag att fler, både svenskar och danskar, borde lyssna på band som ligger lite utanför mittfåran, såsom Mew och The Raveonettes.Det lilla öriket Island har ett rikt musikliv. Men utomlands domineras Islandsbilden nästan totalt av skivaktuella Björk Guðmundsdóttir.
Hon har sålt mer än 15 miljoner album och nominerats till bland annat tolv Grammy awards och en Oscar. Björk är inte bara Islands utan också Nordens mest välkända artist just nu.
I hennes skugga har det dock vuxit fram en mycket livaktig indiescen på Island med postrockbandet Sigur Rós, experimentella electronicagruppen Múm och soloartisten Mugison som galjonsfigurer.

Måhända är det ingen slump att en vindpinad önation utslängd i en kall och ogästvänlig del av Atlanten också har fostrat en lång rad säregna artister som går sin egen väg.
Framför allt är Island dock en rocknation. Och i år ställer landet upp med den ärrade heavy metal-veteranen Eiríkur Haukssons Meatloafdoftande rockpastej Valentine Lost, en låt som rimligtvis också bör väcka bifall längst bort i Nordens andra hörn, hos de finska rockälskarna i Helsingfors Hartwall Arena.

Schlager så in i Norden

Det är inte bara det att Ola Salo är ett taget, finskklingande namn. Fredag har gett sig ut på jakt efter det som förenar de nordiska länderna. Och vad som skiljer dem åt.