Savage Rose skapade läseufori

Vårterminen 1974 arbetade jag, vid sidan av mina studier, som vårdbiträde på Karl Johansgårdarna i Uppsala. Det var ett tungt och slitsamt arbete och jag var samtidigt både trött och "speedad" när jag kom hem till mitt studentrum i Flogsta på kvällarna. För att varva ned brukade jag alltid läsa en stund innan jag umgicks med mina korridorkompisar i det gemensamma köket och/eller på puben i området. Den här våren läste jag som alltid flera böcker samtidigt, bl a romanen Ingen dans på rosor av Hannah Green. Jag hade just börjat läsa den, men tyckte att den var ganska ointressant. Den handlade om 16-åriga Deborah (Hannah Greens alter ego) och hennes schizofreni och den fantasivärld som höll henne fången. Mycket av bokens innehåll utspelade sig i Deborahs hjärnspöksvärld Yr, där olika gudar fick henne att hänge sig åt tvångsmässiga, skadliga beteenden. Jag hade svårt att riktigt engagera mig i berättelsen och läste boken mest för att den var så i ropet och för att jag ville hänga med.

En kväll på vägen hem från jobbet köpte jag en LP-skiva som jag hört en kompis i Lund nämna ett par år tidigare. Det var Dødens triumf med den danska gruppen Savage Rose. Jag hade inte tänkt på den skivan på två år, men plötsligt stod den där framför mig i skivaffären och pockade på min uppmärksamhet. Det psykedelisk-inspirerade omslaget med en sjunkande stad ute i havet glödde i en solnedgång i rött och blått. Bilden bländade mig och etsade sig in på näthinnan. Trots att jag egentligen inte hade råd kände jag att jag måste köpa den här LP:n. Det kändes faktiskt som den väntat på mig, väntat på att jag skulle komma, väntat på att bli hämtad av just mig. När jag åkte hem ångrade jag förstås ändå att jag slösat pengar på den, särskilt som jag inte visste om jag skulle komma att tycka om den.

Jag satte på skivan så snart jag kom hem och rummet fylldes av suggestiv, vemodig och ganska skrämmande musik. Av en tillfällighet tog jag också fram Greens bok och fortsatte läsa i den. Då hände något mycket märkligt. Den förut så ointressanta texten blev alldeles levande för mig, eftersom den nu ackompanjerades av musik som på ett utmärkt sätt passade ihop med berättelsen. Det var otroligt! Jag läste som en galning (sic!), spelade skivan om och om igen och kunde inte ta mig ur den förtrollning jag försatts i. Snart hade hela kvällen gått och jag blev tvungen att sluta läsa och lyssna, eftersom jag måste sova några timmar innan jag skulle upp och jobba igen.

Jag fortsatte läsa och lyssna nästa kväll igen och kunde inte heller då slita mig från boken/musiken. När jag läst ut boken började jag om igen och upplevelsen av symbios mellan ord och musik var total. Så levde jag med denna bok under flera dagar, ignorerade mina kompisar och använde hela dagarna på jobbet till att fundera och fantisera över boken och musiken. Jag längtade hem bara för att få gå in i min fantasivärld igen. Deborahs hjärnspöken blev "mina" och tog sig materialiserad form i mitt huvud med hjälp av Savage Rose.

Först efter en tid upptäckte jag att Dödens triumf är balettmusik som bygger på Eugene Ionescos Jeu de massacre, en pjäs om hur en fasansfull sjukdom drabbar världen. Savage Rose hade gjort musik till pjäsen för en balett i samarbete med koreografen Flemming Flindt. Utifrån Ionescos berättelse lät de musiken bli till en kritik av det kortsiktiga ekonomiska tänkandet i Västeuropa, en fråga som diskuterades flitigt under 1970-talets miljö- och oljekris. Omslagsbilden med solnedgången var en bild av hur en destruktiv europeisk kultur gick under. Trots vetskapen om musikens egentliga, politiska syfte kommer dock Dødens triumf alltid att för mig vara en ljudillustration till en 16-årig flickas djupa sjukdom och hennes kamp med illvilliga monster. Jag kan ännu i dag inte höra musiken utan att tänka på boken och öppnar jag boken "hör" jag musiken i huvudet. Hannah Green (eller Joanne Greenberg som hon egentligen heter) har skrivit fler böcker, men ingen av dem har tillnärmelsevis tilltalat mig så som denna.

Savage Rose skapade läseufori

Fil dr i etnologi Agneta Lilja upptäckte som student av en slump vilken symbios det kan finnas mellan litteraturen och musiken. Albumet Dødens triumf blev en nyckel som öppnade upp en tidigare intetsägande bok.