Jag träffar en stjärna, och inte ”stjärna” i den slappa betydelse i vilken tv-bolagen börjat använda ordet. Nej, en riktig stjärna – sådan som man bara kan bli av en massiv marknadsföringskampanj. En person vars ansikte har fått nära ikonstatus, efter att ha prytt otaliga annonser och reklampelare med sitt halva Mona Lisa-leende sitt ena ögonbryn höjt. En kändis.
– Det där skiter jag i. Det är säkert. Numera är folk kändisar för att de är kändisar. Oftast har de varit med i någon såpa eller så. När det stod om Anna Anka överallt så fattade jag ingenting, jag trodde att det var Arne Anka – att Robert Gustafsson var i farten igen, svarar Håkan Nesser.
Vi ses över en kaffe i Hågaby. Han ska snart göra ett författaruppträdande här på Kulturoasen. Om han är stressad så märks det inte. Han är intresserad av vad jag gör. Är jag anställd på UNT eller har jag ett vikariat? Vad vill jag göra sedan? Och när det är min tur att fråga så svarar han engagerat och med ett leende – inte halvt som på de där bilderna, utan översvallande.
Han fick sitt genombrott sent, men ändå: försäljningssuccéerna har avlöst varandra. När han 1993, vid 43 års ålder, släppte sin första kriminalroman så var han med om att lägga grunden för vad som senare skulle bli internationellt känt som ”det svenska deckarundret”.
– Då i början av 90-talet var det stiltje i deckargenren, sedan blev det en våg och så småningom en tsunami.
Hur har du upplevt den här boomen inifrån?
– Jag är rätt trött på den, kort sagt. Inget fel i deckarvågen i sig. Men jag bor i London och där finns det hela skyltfönster med bara nordiska deckare. Läget är absurt. I alla paneler får man alltid samma fråga: kan du förklara den svenska deckarboomen? Och så gör man det, i tio års tid.
Nyligen släpptes hans bok Himmel över London. Det är inte en kriminalroman, kanske inte ens en spänningsroman. I korthet handlar den om en man som åker till London för att fira sin 70-årsdag, och för att – dö.
Men det är bara en liten del av en roman där berättartekniska tricks och metalitterära inslag bildar en tät litterär väv. När en av huvudpersonerna börjar läsa en bok som visar sig handla direkt om henne, så bryts illusionen och Himmel över London blir en roman som handlar om sin egen tillblivelse.
Man brukar säga att illusionen är väldigt viktig i deckargenren, läsaren måste tro på att det hon läser skulle kunna hända på riktigt. Har du börjat uppleva illusionsmakeriet som en tvångströja?
– Jag gillar kriminalgenren. Men man vill inte skriva samma bok om och om igen. Och jag tycker om begreppet ”opålitlig författare”, den här frågan: Vem är det som berättar historien? Men all litteratur måste spela i gråzonen mellan fiktion och verklighet. Om det inte finns något alls som läsaren kan identifiera sig med så lägger hon undan boken.
En kritiker skrev att din bok ”utgör en magnifik drift med spänningsgenren – den slutar rent av nästan som en komedi.” Håller du med?
– Ja, den är nog ett avståndstagande. Begreppet spänningslitteratur är så negativt laddat, också för mig. Samtidigt tycker jag att romaner ska vara spännande. Vad är motsatsen? Att de ska vara tråkiga? Du måste kunna väva in de viktiga frågorna i en berättelse som driver framåt.
Håkan Nesser är inte den ende kriminal- eller spänningsförfattare som utkommer med en ”vanlig” roman i år. Jan Guillou och Henning Mankell är två andra giganter.
Är det ett tecken på att deckarboomen är på väg att ebba ut?
– Ja, jag hoppas det. Om fem år kommer nordiska deckare vara illa sedda i resten av världen eftersom korkade förlagshus har köpt upp alldeles för många, och för dyra pengar. De har dessutom betalat i förskott, så nu måste de kränga sex miljoner böcker – som ibland inte är skrivna ännu! Vissa svenska agenter har lurat på dem kontrakt som är väldigt ofördelaktiga.
Du har sagt i flera intervjuer att du inte ska skriva några fler deckare. Sätter du därmed punkt för den våg som du en gång var med om att skapa?
– Ha, ha. Jag var ju aldrig ankaret på den tiden, det var Henning Mankell. Sedan har jag med glädje låtit mig omspringas av andra. Det blir nog någon annan än jag som får sätta punkt.