Satsar på historia
Uppsala universitet gör en storsatsning för att komplettera sin egen historieskrivning. Nästa år kommer de två första volymerna av sex planerade som ska skildra akademien från sent 1700-tal till i dag.
Foto: Ill: Maria Westholm
I en stad där universitetet genom århundraden har formulerat en stod del av den kollektiva självbilden borde de flesta historier vara nedtecknade, kanske i synnerhet den akademiska. Förvånande nog har universitetet om inte slarvat med så i varje fall försummat sin egen historieskrivning. Senast det begav sig var vid universitetets 400-årsjubileum 1877, då historikern och universitetsbibliotekarien Claes Annerstedt utgav den första volymen av fem som skildrade akademins tre först århundraden. Sedan det sita bandet utkom 1914 har det varit tyst, och flera hundra år av akademisk historia har varit otecknad.
Nu är det emellertid äntligen dags för en uppföljning och i dagarna landar två tjocka manuskript om universitetets 1800-talshistoria på tryckeriet. De är författade av vetenskapshistorikern Carl Frängsmyr och kommer att finnas i handeln till nästa höst. Inom de närmaste åren kommer också Hanna Östholm att bidra med en volym och Tore Frängsmyr med två. Dessutom ska historiken kompletteras med ett faktaband där historikern Torgny Nevéus har gjort stora insatser.
— Uppsala är egentligen det enda gamla universitetet som inte har en omfattande historik skriven fram till modern tid. 1877 gjorde man en satsning och Claes Annerstedts historik sträcker sig fram till 1793. Vid jubileet 1977 valde man att skriva ett antal skrifter, men det var mest punktstudier, säger Carl Frängsmyr.
Den nya historiken har befunnit sig på planeringsstadiet sedan mitten av 90-talet, men först 2002 kom arbetet i gång ordentligt. Forskarna tar vid där Claes Annerstedt slutade, men det nya verket ska inte uppfattas som ett senkommet tillägg.
— Kronologiskt sett är det en fortsättning, men innehållsligt och angående sätt att behandla materialet är det naturligtvis helt väsensskilt. Man kan säga att Annerstedt gjorde en oerhört imponerande genomgång av protokoll och andra handlingar, men det har hänt en del på 100 år. Då fanns det till exempel nästan ingen sekundärlitteratur. Att bedriva universitetshistorieforskning i dag är en helt annan sak, säger Carl Frängsmyr.
Den stora förändringen under den tid som de två nya banden berättar om är förstås att universitetet förvandlats från en ganska liten och sluten organisation till ett gigantiskt lärosäte som är integrerat med det övriga samhället. Forskarna har delat upp historien mellan sig och har arbetat självständigt med respektive epok. Carl Frängsmyr har skrivit om 1852-1916, Hanna Östholm har hand om 1793 -1852 och Tore Frängsmyr ansvarar för perioden från 1916 till i dag.
— Fram till 1852 gällde fortfarande de universitetsstatuter som utfärdades vid mitten av 1600-talet. Det var ännu inte självklart att man skulle hålla på med forskning, utan undervisning var det centrala. Och universitetet var i stort sett ekonomiskt självständigt och hade en egen jurisdiktion. En piga eller dräng som arbetade hos en professor och åkte fast för stöld på stan kunde bara dömas av akademien. Det som händer är att universitetet växer och förändras. På några decennier fyrdubblas antalet studenter och 1909 försvann de juridiska privilegierna. Den mest betydelsefulla enskilda förändringen under den period jag skriver om är givetvis att kvinnor fick tillträde till universitetet, säger Carl Frängsmyr.
Så jobbar vi med nyheter