Satirisk skildring av sjukvården i öst

Sjukvårdsupplysningen ger inte mycket hjälp. Grannarnas huskurer är verkningslösa. Och allt eftersom lördagen går mår han sämre och sämre. Till slut anländer ambulansen.
Så börjar herr Lazarescus vandring ner i det speciella vitkaklade och vitrockade inferno som kallas sjukvård. Hans Beatrice som leder honom från den ena överfyllda akutmottagningen till nästa är femtiofemåriga ambulanssjukvårdaren Mioara Avram. Hon är härdad av många tidigare sådana nedstigningar, van att ta läkarnas utskällningar, personalens trötthet, väntetider, motstridiga diagnoser och byråkratiskt krångel.

Ju djupare hon lyckas föra herr Lazarescu in i sjukhusorganisationen, genom undersökningar och mottagningar mot den operation som kanske kan rädda honom, desto sämre blir Lazarescus tillstånd. Finns det något hopp?
Stilen i Cristi Puius allegori är mycket saklig och observerande, nästan dokumentär. Men till skillnad från det mesta i den dokumentära genren är det här inte lika dramatiserat, inte lika anpassat till en enkel, säljande dramaturgisk struktur. Berättandet är betydligt mer sofistikerat och subtilt än så.

Det man från början tyckte såg ut som ännu ett socialrealistiskt eländesreportage visar sig snart ha oanat många bottnar. Man kan se filmen som en skildring av sjukvården - den skulle vara lysande som avskräckande exempel i undervisningen i patientbemötande. Men den visar också större, rent existentiella perspektiv. Den lånar klanger från historien på ett underförstått sätt.
Ibland kan man i väntrummet få intrycket att man sitter i ett hörn av en Brueghel-målning, ibland kan man ana att porträttet av just den läkaren måste vara medförfattat av Molière. Ofta känner man en satirisk blick som påminner om en tidig Kieslowski. För mitt i allt finns en underspelad och mycket svart humor som lyfter iakttagandet till äkta medkänsla.

Satirisk skildring av sjukvården i öst

HERR LAZARESCUS DÖD. Dante Remus Lazarescu mår inte bra. Huvudet värker och magen är öm. Kan det vara det gamla magsåret som spökar igen? Eller är det spriten?