Sårigt och fängslande ödesdrama
GÄST PÅ BOKENS DAG. Som adoptivbarn besitter Astrid Trotzig en ovanlig sakkunskap när det gäller att skildra det svenska samhället. Hon kom till Sverige från Korea 1970.
När Dramaten gjorde scenen Elverket till ett riktigt kulturhus tillhörde Astrid Trotzig dem som ledde detta projekt. Det var också hennes pjäs Den första hösten, som fick inleda satsningen på nyskriven svensk dramatik. Från böckerna kunde man känna igen intresset för sådant som självbilder och utanförskap. Dramaformen gav henne därtill utrymme att gestalta familjelivets många beroenden och bindningar och de tvetydigheter uppblandade med dubbla budskap som emellanåt kan sätta sin prägel på det nära umgänget.
De dramatiska elementen är på ett liknande sätt framträdande i romanen Patrioter, som givits ut under denna bokhöst. Handlingen går tillbaka till Norden under andra världskrigets år och det öde som drabbade många finska barn, att bli krigsbarn i Sverige. Astrid Trotzig följer ett av dem som heter Irma. Hon placeras i fosterhem hos ett lantbrukarpar nära Sundsvall. Med stark inlevelse i ett litet barns upplevelsevärld berättar boken om den plågsamma och svårbemästrade acklimatiseringen i en främmande miljö. Eftersom de biologiska föräldrarna dör, får Irma stanna hos sin svenska värdfamilj.
Astrid Trotzig visar sig ha mycket god hand med ett utsatt barns känslor under sådana omständigheter. Men hon nöjer sig inte med det. Större delen av hennes roman utspelas i det tidiga 2000-talet med frågor som rasism, högerextremism och flyktingfientlighet på dagordningen. Det är spännande som ett deckardrama att följa karläggningen av politiska grupperingar på ytterkanten och deras övertygelse att Sverige måste räddas från en hotande undergång.
Även om det är lätt att se var författaren har sina sympatier, är det ändå ingen tillrättalagd skildring av enkelspårigt onda eller goda människor hon skrivit. Bitvis är det frågan om grundläggande mänskliga behov som söker sig lite olika uttryck. Att hitta en livsuppgift är ett av dem, att tillhöra ett större sammanhang ett annat. Där finns även en diskussion om frigörelse från föräldrarna, om avsaknaden av förebilder och om tryggheten i mansrollen.
Till det som Astrid Trotzig dessutom uppehåller sig vid är minnesbildernas tillförlitlighet, vilken roll barndomsupplevelserna spelar för livsorienteringen i stort och frågorna om lögn och sanning i samhällsdebatten. Längst in i ett människolivs alla skrymslen och vrår når romanen i de sammanhang som har med den tidiga förlusten av tillhörighet att göra. Här någonstans, tänker man sig gärna, finns den allra starkaste drivkraften i ett författarskap som denna gång resulterat i ett medryckande och ofta sårigt ödesdrama.
Så jobbar vi med nyheter