Säregen, bubblande Hollmer

Lars Hollmers musik står emellanåt i korsningen mellan en obestämd folkmusik och den sortens oregelbundna sånger som barn kan hitta på innan de lärts in i konventionerna. Låtarna är ofta smeksamma men samtidigt knölar de sig fram med knepiga taktarter och oväntade vändningar. Det är ganska storartat att han inte fastnar i vare sig formler eller i krampaktiga försök att vara originell.På skiva kan det ibland bli mastigt med alla infall som kan kännas mer osorterade än spontana, men i konsertform finner musikerna ett spel och låtarna ett utspel som är fullständigt övertygande.De sex musikerna sitter i en inbjudande halvcirkel, och fast det mesta i musiken är genomkomponerat är samspelet och inlyssningen avgörande. Ensemblespelet är helt beroende av de enskilda stämmorna som understödjer varandra och flyter ut och in i den musikaliska väven. Hollmers musik litar lika mycket till gemensamma kraftsamlingar som till enstaka instrument och musikers förmåga att bryta sig ut och skapa en egen karaktär åt en passage; resultatet är en musik som ibland trampar runt med lertunga stövlar och ibland får en högtflygande, nästan eterisk, kvalitet.En melodi som från en 40-talsschlager letar sig in i Michel Berckmans fagott och gör en dans av dragspelens stadiga rytmmoduler, Santiago Jimenez fiol lyfter sig högt över allting och Johan Lund Anderssons basklarinett brummar i källaren. Lars Krantz på bas och diverse slagvek är den som märks minst, men tittar man noga ser man att många av de små ljuden i ytterkanterna kommer från honom. Tittar man inte hör man honom inte heller.Inte minst styckena från projektet Utsikter, där både Matti Andersson, Michel Berckmans och Santiago Jimenez medverkade, är avväpnande i sin förledande enkelhet. De klaviaturbaserade mer lyriska sångerna och melodierna är mindre lyckade. Där blir Hollmers kontemplerande sida rent sentimental. Men så spelar de Bo Eves psalm som vilken annan låt som helst — även om den faktiskt är rätt enastående i sin omedelbarhet så är den också typiskt hollmersk: lättfattlig och omedelbar, repetitiv men varierad i arrangemanget.En låt kan verka vara balkansk festmusik, men utvecklas utan förvarning till en blues och sedan till en manisk dänga som låtsas vara helt oregelbunden fast den går i vanlig fyrtakt. Samtidigt som känslolägena kan vara många inom samma stycke är de alltid tydliga och blandas aldrig ihop. Det gör att Hollmers musik sällan blir särskilt komplicerad att uppleva. Jag tror att det är naiviteten som gör det, det obekymrade draget som filtrerar allt från cirkusmusik till nyminimalism till en helt säregen, bubblande brygd.