Sara Lidman brinnande i anden
Tyngden i människolivet fanns ständigt närvarande i Sara Lidmans diktning. Ändå är det som den ystra författaren med sprudlande berättarglädje vi mest kommer att minnas henne, skriver UNT:s kulturredaktör.
Gäst på Bokens dag
Samma upplevelse bland åhörarna uppstod för fem år sedan när hon gästade Bokens dag i Uppsala. De brinnande ögonen, det kortklippta håret som stod på ända och den ljuvliga västerbottniska dialekten, Sveriges vackraste;
allt fanns på plats och samverkade när Sara Lidman berättade om den bok som kom att bli hennes sista, Oskuldens minut.
Försvunna glasögon
Ändå gick publiken miste om det kanske allra mest dramatiska denna kväll på Stadsteatern. Det var efter paus och författarna skulle återvända till scenen. Plötsligt saknade Sara sina glasögon. Snart var hela gruppen inbjudna gäster, liksom kvällens värd och förlagets närvarande representant, inbegripna i ett väldigt letande. Glasögonen återfanns och knappast någon ute i salongen märkte väl att pausen förlängts med flera minuter.
Intensiv närvaro
För sedan stod hon där. Inte i talarstolen utan med en vanlig stol som stöd. Där fanns en intensiv närvaro i hennes uppträdande, en inlevelse i den starka och självständiga Rönnog, huvudpersonen i Oskuldens minut, och en berättarglädje på gränsen till väldig lycka när det norrländska 1920-talet och dess människor blev påtagligt och synligt för alla närvarande.
Just förmågan att vara brinnande i anden, som det hette förr i världen, är det som man kanske allra helst förknippar med Sara Lidman som författare och som människa. I litteraturen ledde detta till det ena mästerliga resultatet efter det andra. När det gällde de politiska ställningstagandena handlade det om småfolkets förhållande till överheten. Där såg Sara Lidman inga begränsningar för sitt engagemang, något som gjorde henne till en kontroversiell kulturpersonlighet i en del
kretsar.
Från Missenträsk
Sara Lidman föddes 1923 i Missenträsk i Jörns socken i Västerbotten. Efter studentexamen prövade hon flera yrken. Bl a gick hon ett tag på en teaterskola. Vintern 1945 kom hon till Uppsala och började studera engelska och franska. Studierna avbröts flera gånger av vistelser på sanatorium.
Men det var under den här tiden grunden lades till det så småningom exempellöst framgångsrika författarskapet. Det skedde bl a i Litteraturklubbens hägn som till sina medlemmar räknade flera sedan mycket namnkunniga författare. De första diktarförsöken var noveller, som skickades till Gerard Bonnier, vilken upptäckte hennes litterära begåvning.
Realistisk tradition
Förlaget tvekade en smula inför Tjärdalen, debutromanen som delvis var skriven på dialekt. Men när den väl förelåg på bokhandelsdiskarna skedde genombrottet över en natt. "Man satt där, fängslad intill sista ordet på sista raden, väckt
och skakad efteråt", skrev t ex Ivar Harrie i Expressen, på den tid när det var recensionerna och inte kändisreportagen, förekomsten i tv eller skandalerna som avgjorde värdet hos ett författarskap eller en boks öde.
Tjärdalen följdes 1955 av romanen Hjortronlandet och så småningom av Regnspiran (1958) och Bära mistel (1960). De är alla skrivna i en realistisk tradition, även om Sara Lidman format språk och människogestaltning helt efter sin egen näbb. Ofta med inslag av dialekt. Det övergripande temat är de överlevnadsvillkor som gällde för kronotorparna, när de odlade upp ett landskap där jordbruket hela tiden måste kompletteras med vad skogen gav.
Mot Afrika
Under 1960-talet riktade Sara Lidman blicken mot Afrika och apartheidsystemet, mot kriget i Vietnam och lyfte även fram gruvarbetarnas villkor i Sverige. Sedan blev det dags för det s k jernbaneeposet i fem delar, som inleddes 1977 med Din tjänare hör.
Västerbottens inland vid tiden för byggandet av stambanan står i fokus. Centralgestalt är Didrik Mårtenson i Månliden när ett stycke av Sveriges nyss förflutna historia levandegörs. Här finns en fattigdom och en daglig kamp för brödet som lever kvar i minnet hos många i dag medelålders och äldre i vårt land.
Sprudlande berättarglädje
Ack vad vet man hur Den Högstes tumstock är streckad", skriver Sara Lidman i sin sista roman Oskuldens minut. Hennes egen "tumstock" var inte mindre egensinnig, när den skapande ingivelsen fick säga sitt. Den brukade även få ett ord med i laget när hon uppträdde inför sina läsare. Trots att tyngden och plågan i människolivet ständigt fanns med, var det en yster författare med sprudlande berättarglädje som mötte sin publik. Det är så vi minns en människa och en diktarröst, vars böcker kommer att fortsätta att leva länge än.
Så jobbar vi med nyheter