Kritiken började på allvar efter att den första personen att röstas ut i Expedition Robinson 1997 tagit livet av sig. Det var då ”mobbnings-tv” och ”förnedrings-tv” föddes som synonymer för dokusåpan, snart lika frekvent förekommande som de höga tittarsiffrorna. Och inte blev det bättre av att Expedition Robinson med åren kom att framstå som Hajk i jämförelse med de frosserier i mänskliga tillkortakommanden som presenterades i serier som Big Brother, Paradise Hotel och, nu senast, Kungarna av Tylösand.
Säga vad man vill, ett faktum kvarstår dock: Att så många hemma i sofforna intresserade sig för totalt främmande, okända människor var en nyhet i tv-sammanhang.
Åsa Linderborg, författare och kulturchef på Aftonbladet, är en av dem som tagit upp den tråden. Tidigare i år skrev hon i en kolumn att hon försvarar dokusåporna mot dem som föraktar människorna som är med där, vilka ofta kommer från lågstatusförhållanden. Dokusåporna visar människor som man aldrig annars får se på tv, menade hon.
– Dokusåporna är en människoföraktande genre. Men många som angriper dokusåporna gör det på grund av deltagarna. De tycker att det bara ska vara den här välsituerade medelklassen som kan uppföra sig och som klarar allt så jävla bra, som ska vara på tv. Det är jag emot.
I så fall kan de kritiker som Åsa Linderborg talar om känna sig nöjda, för de senaste åren har vi sett allt mer av kultiverade och ”välsituerade” människor i reality-tv. Det började med Let’s dance och Stjärnorna på slottet 2006, som sedan följdes av serier som Stjärnor på is, Så mycket bättre, Pluras kök, Sommarpratarna, Mästarnas mästare, Klockan åtta hos stjärnorna, Maestro etcetera.
Konceptet för dem alla är detsamma, oavsett alibin som musik, mat eller tävlingsmoment: att sätta samman en skara kändisar – eller ”stjärnor” som mediebolagen ibland får för sig att kalla dem, oavsett om det är Christer Sandelin eller någon ”mentalist” från Tv 4:s B-lag – för att låta tittarna komma dem in på livet. Eller åtminstone låta dem tro att de gör det.
Ska man då tolka det som att allmänhetens intresse bytt riktning nu, från de vanliga människorna till de framgångsrika, de som redan har allas uppmärksamhet – kändisarna? Hillevi Ganetz, medie- och genusforskare vid Stockholms universitet, är tveksam.
– Det är svårt att hävda att intresset har vänt. Snarare är det så att allt fler och fler sorters realityserier lagras på varandra. Det finns många varianter samtidigt.
Fenomenet med kändisar i dokusåpor är inte nytt, i USA och England har det funnits länge under beteckningen ”celebrity realities” – kändissåpor.
– Det har helt riktigt blivit en mycket populär genre här i Sverige. Jag ser det som en fortsättning på ett intresse för kändisar som går långt tillbaka. Inte bara i tv-sammanhang – också i tidningar, säger hon.
Vi vill se dem privat, helst i deras hem eller åtminstone i situationer där de är sina civila jag. Vi vill komma dem inpå livet, men ”livet” består aldrig, som förut i dokusåporna, av tillkortakommanden – om man inte menar de tidigare misslyckanden som är dramaturgiskt nödvändiga för att en personlig framgångssaga ska bli komplett. Kändisarnas aktuella svårigheter och tveksamma sidor blir tittarna för det mesta förskonade från.
– Kändissåporna är ju något helt annat än till exempel Big Brother. I dem karikerar man ju inte människor på alls samma sätt. Tvärtom finns en väldig respekt för deltagarna – så måste det vara, annars ställer de inte upp, säger Åsa Linderborg.
Hillevi Ganetz håller med.
– En skillnad mot dokusåpor med vanliga människor som deltagare är att kändisarna har en helt annan auktoritet när de går in i förhandlingar med kanaler och produktionsbolag. Deras förhandlingsposition är mycket bättre.
Hon förklarar att det talas om en ”snällhetstrend” i Nordeuropas mainstreamkultur. Publiken tycks ha tröttnat på människor som super, har sex och gör bort sig på bästa sändningstid. För att lyckas i realitysammanhang nu ska man helst framstå som trevlig, bli omtalad i positiva ordalag av sin familj, och så vidare.
– I den trenden passar kändissåpor utmärkt. Den oförargliga inramningen är ett sätt för bolagen att få kändisarna att medverka – samtidigt som snällheten stärker kändisarnas egna varumärken. Serierna är ju väldigt viktig pr för dem. Det är en win-win-situation.
Så, vad är det egentligen vi sitter och tittar på? Ett slags ständigt pågående pr-kampanj? Billiga reklamfilmer som föder såväl kändisarna som tv-bolagen?
Hur mycket ”reality” är det, när deltagarna själva bestämmer vilken bild av dem som ska klippas ihop?
Och hur påverkar det oss att oupphörligen se lyckade och framgångsrika människor på tv? Vad gör det med vår människosyn?
Åsa Linderborg pekar på ett allmänt samhällsklimat.
– Vi lever i en tid som dyrkar styrka och framgång, och föraktar vanliga människor.