Santana med svenska jokrar

Det är otacksamt att växa upp i skuggan av kända föräldrar och det blir inte enklare om man väljer att gå i deras fotspår. Sonen Salvador Santana, som agerar förband, lyckas därtill inget vidare med sin fantasilösa latino-hiphop-rock — det blir lite som den oönskade länken mellan Evanescence och Fugees. Några rätt, flera fel.Fadern Carlos Santana har också sina begränsningar, men det lätt enkelspåriga gitarrspelet vägs med råge upp av hur han använder själva bandet som ett instrument. Likt John Mayalls Bluesbreakers har bandet Santana sedan genombrottet på Woodstock varit en plantskola för många skickliga musiker och i centrum står Carlos som den ständiga fixpunkten. I Stockholm är det dock inga gröngölingar som gör honom sällskap utan några av musikvärldens kungligheter med trumslagaren Dennis Chambers i spetsen.Klassikern Jingo inleder med ett mäktigt mullrande och Carlos karakteristiskt långa, sjungande gitarrlinjer. Den följs av den småtramsiga, rap-/worldmusic-låten I am somebody från förra årets All that I am och därefter följer en jämn blandning av gammalt och nytt med viss slagsida åt det senare materialet. Problemet med det är att en hel del av det nya materialet känns för tillrättalagt radiovänligt i förhållande till den unge, äventyrlige Santana.Två överraskningar bryter dock upp mellanpartiet. Först ut är Dogge från Latin Kings som gör en fin insats på hiten Maria, Maria från Supernatural och lite senare dyker även Eagle Eye Cherry upp på Wishing it was från samma skiva. Ljudteknikern ser till att ingen hör ett ljud av vad han sjunger, men låten i sig är ruskigt elegant och fungerar bra live. Mer än något annat så är dock Santana ett jamband och därtill ett lyckat sådant. I stort sett varenda låt urartar mycket riktigt också i långa improvisationer där den som har öronen med sig kan höra allt från Beethoven till Wilson Pickett. De som håller ut hela den maratonlånga konsertkvällen belönas framåt extranumren med en energisprakande version av Soul sacrifice, en tung Evil ways och slutligen A love supreme som framförs likt en bön. Som helhet en ojämn konsert och inte minst en lång sådan, men när allting klaffar sätter Santana Globen i gungning.