Folkmusiktrion Frifot firar 25-årsjubileum i år och är nu ute på en ny turné. Att spela inför publik är gruppens själ och när de kom till Katalin på torsdagskvällen märktes tydligt medlemmarnas helhjärtade entusiasm och engagemang i musiken. Deras sanslösa musikalitet garanterar att risken är obefintlig att man går hem besviken efter att ha hört dem. Frifots känsla för traditionell folkmusik förenat med viljan att förnya låtarnas arrangemang gör att det aldrig blir några stela rutinspelningar när de står på en scen.
På Katalin bestod repertoaren av både sånger från medeltiden och egenskrivna kompositioner, och såväl vemodiga sorgevisor och jämtländska valser som somriga polskor och en finstämd aftonkoral rymdes på låtlistan. När Ale Möller (mandola, flöjt, munspel, sång), Lena Willemark (fiol, flöjt, sång) och Per Gudmundsson (fiol, sång) blandar och ger känns det så självklart att låtarna hör ihop, som om de var skrivna för att passa ihop med varandra. De tre musikerna har en osviklig förmåga att med sina instrument måla fram bilder av svunna tiders sommardagar på lyssnarnas näthinnor. Varje låt, vare sig de är med sång eller är instrumentala, blir som fantasifulla berättelser fulla av stora känslor och vackra minnen.
En stor del av behållningen med en Frifot-spelningen är också personkemin mellan medlemmarna. De ger intrycket av att trivas ihop och när någon av dem spelar ett solo lyssnar de båda andra med intensiv hänförelse, njuter lika mycket som publiken.
Den avspända humorn i mellansnacken är ett annat plus. Med både stolthet och självdistans berättar Ale Möller och Lena Willemark att de på en Uppsalaskola nyligen utsågs till elevernas favoritband, före både Eric Saade och Britney Spears. Och på Katalin blev det inte mindre än tre omgångar extranummer.
”Det är tur att sån här musik finns, annars skulle man lätt kunna tro att sån här musik inte finns” sa Ale Möller apropå en av de spelade låtarna. Och det känns också som en passande sammanfattning av denna konsert.
BÄST: Lena Willemarks finstämda tonsättning av Harry Martinssons dikt Juninatten.
SÄMST: Att Per Gudmundsson inte hade tagit med sig säckpipan.