Maria Nyström: Sanning ska vara sanning

Så var den här igen. Hybriden. Faktionen. Det där mellantinget mellan verklighet och fiktion. Det där varken eller. Jag talar naturligtvis om den mycket uppmärksammade norske författaren Karl Ove Knausgårds självbiografiska roman Min kamp, som kom i förra veckan i svensk översättning. (Recenserad i UNT 9/10)
Nej, ingen har väl knappast undgått honom, vare sig i tv-soffan eller tidningarna. Han som, likt en gammal Strindberg, lämnat ut sin förra fru - vilket hon har svarat på med en radiodokumentär. Också författarens alkoholiserade pappa har på ett mindre smickrande sätt blivit avporträtterad i boken, vilket jag personligen tycker att han får tåla om han satt barn till världen och inte tagit hand om dem på ett bra sätt. Värre då för författarens egna barn, kan jag tycka.

Men vad är det då denna karl åstadkommit som är så spektakulärt? Vad är det som väcker all denna anstöt och samtidigt en sorts rovdjursaktig nyfiket? Också hos mig, jag känner mig kluven och har svårt att förhålla mig till boken. Är det detta dubbla inom oss själva som triggar, tänker jag? Att lämna ut sina nära och kära och samtidigt glida på en räkmacka av fiktion, för vad är sanning och hitte-på?

Det är förvisso inget nytt. Många har gjort det tidigare, som Carina Rydberg i Den högsta kasten eller Maja Lundgren i Myggor och tigrar. Så också Beate Grimsrud i sin nyutkomna En dåre fri där hon dock motiverar romanbeteckningen av sin självbiografi med att tala om minnets urval och förvanskning. Grimsrud hänger dessutom mest ut sig själv och sin psykiska sjukdom. Mindre smickrande var det nog för Sofia Karlsson i Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson, som fick sitt kärleks- och sexliv ingående beskrivet. Också Liza Marklunds Gömda och Asyl väckte stor debatt. Hon gjorde dock snarare det motsatta och hävdade att hon skrivit en roman även om det stod ”en sann historia” som undertitel.
Egentligen är det inget konstigt att skönlitterära böcker hämtar stoff från författarens liv och erfarenheter, men med viss fingering, försköning, förfalskning och en jävla massa fantasi. På samma sätt som en skådespelare hämtar från sig själv för att gestalta roller.

Problemet med den här nya ”farsoten” av litteratur är att den utger sig för att vara något som den inte är. Det författarna och förlagen sysslar med är falsk varubeteckning. En sorts förljugenhet som jag har svårt att fördra. Jag menar antingen är det sanning eller så är det inte det. I min värld finns inga vita lögner. Lögn är lögn eller ja, fiktion. Och varför då använda autentiska namn, hänga ut nu levande människor? Sina kära?
Ja, för att det kittlar. Tror jag. För att författaren förstått att det väcker ett slags voyeur inom läsaren. En nyfikenhet. Ett slags romankonstens Hänt i veckan. Lite slabbigt men ack så säljande.

Men att benämna sin bok som roman och ändå presentera den som en sanning, det är att inte till fullo ta ansvar för sin skapelse, sin ”sanning”. Det är att skriva med ett förbehåll, en gardering som gör författaren oantastlig. Det är rent ut sagt en ynkedom. Och det gäller också Knausgård.