Sannfinländarna präglar min vardag

Alla sannfinländare är inte rasister. Alla är inte män. Många är idealister som drömmer om det folkhem som de anser att socialdemokraterna har svikit, skriver Merete Mazzarella.

Foto: Robert Berthagen

Kultur och Nöje2011-04-27 08:19
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nu när det finska riksdagsvalet redan försvunnit under nyhetströskeln i Sverige kan jag rapportera att den sannfinländska valframgången redan har börjat prägla min vardag: Finland må fortfarande vara ett tvåspråkigt land men skriver jag en adress på en försändelse skriver jag den numera på finska; jag föreställer mig nämligen en brevbärare som tycker så illa om svenska att han helt sonika slänger försändelser med svenska adresser.
Men vad man föreställer sig kan vara fel:
Dagen före det finska riksdagsvalet sa jag åt envar som orkade höra på att vi knappast skulle få klart för oss hur stort stödet för sannfinländarna faktiskt var innan valvakan närmade sig sitt slut eftersom man inte kunde räkna med att just det partiets anhängare skulle vara särdeles flitiga förhandsröstare. De flesta jag talade med instämde ivrigt men jag – och de – hade fel: sannfinländarna hade sitt starkaste stöd just bland förhandsröstarna och såg i början av valvakan ut att bli det största partiet.
Vad lära vi härav?

Jo, att mina vänner och jag har haft fördomar: vi har – oklart, förvisso, men dock: föreställt oss sannfinländarna som gubbar som när de vaknat efter lördagsfyllan per irrationell impuls går till valurnorna för att avreagera baksmällan.
Eller åtminstone som enkelt funtade individer utan framförhållning.
För de svenskspråkiga i Finland har den finska människan alltid varit Den Andra.  Det var den svenskspråkiga studenten och blivande nationalskalden Runeberg som för snart tvåhundra år sen upptäckte bonden i det finska inlandet och med kärleksfull nedlåtenhet presenterade honom för sina gelikar.  Den finska bonden, lät han om och om igen förstå, visade envis seghet både i kampen mot ryssen och mot en karg natur.  Han var ”till sitt yttre trög, liknöjd och fåordig” och dömd att ”synas handfallen, slö och oförmögen till all bragd där livlighet och fattning komma i fråga.” Framförallt var han fattig och van att vara fattig – till den grad att herrskapsklassen frestades tro att han trivdes med att vara fattig. Chocken kom först med socialismen och sen med inbördeskriget 1918: den finska människan – som nu lika gärna kunde vara arbetare som bonde – hade plötsligt blivit uppstudsig och riktat vapnen mot herrskapet.  Den finska människan var fortfarande primitiv men hade blivit hotfull: våldsam eller åtminstone potentiellt våldsam.

Mycket har självklart hänt under de senaste hundra åren och en av de viktigaste är att Finland fått en väletablerad finskspråkig  - eller tvåspråkig, kanske rentav flerspråkig – elit, Nokia-eliten, EU-eliten. Också för den finskspråkiga eliten är sannfinländarna Den Andra – också finska medier har nu oupphörligt talat om att valresultatet är ”chockerande” - men de är det ohjälpligt i ännu högre grad för oss finlandssvenskar.  Under de omständigheterna är det knappast förvånande att sannfinländarna ser på oss med samma blick.
Det är bra att konfronteras med sina fördomar och inse att bilden av sannfinländarna inte går att teckna efter schablon. Alla är ingalunda rasister. Alla är ingalunda män. Många är idealister som drömmer om det folkhem som de anser att socialdemokraterna har svikit. Många tycker inte ens illa om finlandssvenskar.
Och det är möjligt att ens post redan tidigare gått fram fortare om man skrivit adressen på finska.