Sandler och Disney möts på mitten

Om man lyckas locka både föräldragenerationen och deras barn till biograferna dubbleras biljettintäkterna. Det vet folket bakom Bedtime stories. Deras tanke att kombinera Adam Sandler-garv med fantasifulla Disneymiljöer känns också mer som en klok affärsuppgörelse än som en god filmidé.

Sandler är som allra roligast när han får ta ut svängarna, flippa ut och vara lite barnförbjuden. I denna familjetillvända och mysiga film tvingas han däremot Disneyanpassa sina gags, dämpa galenskaperna, vara gullig mot ungar och förlita sig på sin charm. Det räcker inte hela vägen.
Grundhistorien är det inget större fel på. Huvudpersonen Skeeter Bronson går med på att agera barnvakt åt sin systers telningar. När barnen ber om att få höra sagor börjar Skeeter fabulera fritt, och barnen fyller i med livlig fantasi.
Snart upptäcker Skeeter att godnattsagorna har något profetiskt över sig. Om ett barn vill att det ska regna tuggummikulor i sagan så börjar det regna sådana även i verkligheten dagen därpå.

Med Disneys resurser och datorkunnande i ryggen kan filmens producenter bygga upp riktigt fantasieggande miljöer och ta med publiken både till framtiden och forntiden. Men även om det är tilltalande för ögat så blir scenerna oftast bara småroliga.
Adam Sandler hävdar själv att han har velat göra en film som hans egna barn kan se, utan att han ska behöva skämmas inför dem. På den punkten har han onekligen lyckats.
Men det går inte att komma ifrån att Sandler och Disney har mötts någonstans på mitten, och kompromisser är sällan fruktsamma i humorsammanhang.

Sandler och Disney möts på mitten

Att kombinera Adam Sandler med fantasifulla Disneymiljöer känns mer som en bra affärsuppgörelse än en god filmidé, tycker Björn Lövenlid om humorkompromissen Bedtime stories.