Sandler i israelisk högform

Zohan är israelisk superagent, mannen som kan göra armhävningar med tungan, karlakarlen med jordens största paket, mannen som gör high five med pelikaner - och som när en hemlig dröm att bli frisör.
I en spektakulär terroristjakt som inkluderar stenkastande barn och civila offer ser han sin chans att försvinna. Men det visar sig inte vara så lätt att dölja vem man är om man är så karismatisk som Zohan och dessutom lyckas få jobb på en palestinsk frisersalong i New Yorks Mellanösternkvarter. Zohan får det snärjigt värre med kåta äldre damer, terroristwannabes och kostymnissar.

Det är ungefär där någonstans som någon olycksalig producent antagligen började tycka att Sandlers manus saknade en ordentlig handling, för det är där någonstans som filmen börjar sluta vara rolig. Från att länge vara en bergochdalbana pepprad med smaklösa och oftast mycket roliga skämt så dyker en långsökt intrig med en skum fastighetsägare upp. Som om man bryr sig.

Skämten i Jiddra inte med Zohan slår så vilt åt alla håll att de faktiskt lyckas ge en ganska bra beskrivning av läget i Israel/Palestina på sitt skruvade vis ("De har slagits i flera tusen år, nu kan det inte hålla på länge till"), men 50 first dates är fortfarande den enda Adam Sandlerkomedi där handlingen egentligen spelar någon roll. Jiddra inte med Zohan borde ha fått fortsätta enbart vara en bisarr mix av fejkhebreiska, Adam Sandler i högform, Roy Schneider som terroristwannabe och skämt så groteska att man häpnar.
Något gott har det ändå med sig att filmen tvingas in i en mer normal komedifålla: att slutet blir så uppenbart påklistrat att man knappt ids irriteras över hur förljuget idealiserat det är.

Sandler i israelisk högform

Den israeliske superagenten Zohan drar till New York, där han får det snärjigt värre. Adam Sandler är i högform och de smaklösa skämten är oftast mycket roliga, men tyvärr dyker också en långsökt intrig upp och förstör andra halvan av Jiddra inte med Zohan, skriver Mårten Markne.