Filmen om paret Nader och Simin utspelas i dagens Iran, ett land en bit bort i världen. Men människorna i filmen känns ändå väldigt nära.
Nader (Peyman Moaadi) vill inte flytta utomlands med sin fru Simin (Leila Hatami). Han känner att han måste stanna för att ta hand om sin alzheimersjuke far. Paret separerar och den elvaåriga dottern får bo hos Nader medan Simin tillfälligt flyttar hem till sina föräldrar.
Nader skaffar en hemhjälp, Razieh som spelas av Sareh Bayat. Hon visar sig vara djupt religiös. Att ta hand om en vårdkrävande äldre man blir problematiskt för henne, inte minst när hon måste tvätta den äldre mannen. Nader känner heller inte till att hemhjälpen är gravid och arbetar utan att hennes känslomässigt labila man vet om det. Däremot vet han att hon har med sin lilla dotter till jobbet.
En dag när Nader kommer hem är inte hemhjälpen där och hans pappa har ramlat ur sängen. När hon kommer tillbaka börjar Nader bråka med henne och bråket får stora konsekvenser. Plötsligt är alla invecklade i trassliga härvor av nödlögner och beskyllningar.
Det är fascinerande att få en inblick i dagens Iran, med klasskillnader, religiösa skillnader och ett helt annat rättsväsende. Vi får följa medelklassparet Nader och Simin, men får också veta en del om hemhjälpen och hennes man, som är arbetslös skomakare.
Filmen vann Guldbjörnen vid årets filmfestival i Berlin och skådespelarensemblen fick dela på skådespelarpriset Silverbjörnen för sitt intensiva samspel. Välförtjänt i båda fallen.
Asghar Farhadi berättar med detaljrik skärpa och med en stor ömhet för de medverkande i dramat. Handlingen är fylld av lågintensiva, laddade vändningar och ibland en smula oväntad humor. Den utvecklas helt oförutsägbart, men ändå djupt mänskligt. En del ställen i dialogen är rent poetiska, medan andra ärligt talat känns väldigt pratiga och repeterande. Men ändå tappar man varken tråden eller intresset.
Kanske är filmen en bild av läget i dagens Iran, kanske är den bara en fantasi i filmskaparens huvud. Likafullt är den oupphörligt intressant och fängslande. Den enskilda människans val som motor för hur det egna livet gestaltar sig kan också överföras till något större, allmängiltigt. Och barnperspektivet finns också med, den ena flickan är i kläm mellan sina separerande föräldrar och den andra får följa med sin arbetande mamma av ekonomiska skäl, förmodligen också traditionella. Nader och Simin är en djupt humanistisk film. Måtte var och en av oss, ha kraft att se klart när det verkligen gäller. Måtte vi kunna välja det rätta och goda.