Att kliva in i Curt Sandmarks hus är som att komma in i en ytterst välsorterad antikvarisk bokhandel. Nästan vartenda rum i radhuset är inklätt med bokhyllor fulla med böcker. Här och var sticker kuvert med olika pressklipp fram. Vid en första anblick kan det verka kaotiskt. Men faktum är att Curt har en minutiös ordning på sin samling.
Allt är ämneskategoriserat och Curt vet precis var han har sina saker. Glatt och entusiasmerande guidar han bland de gamla banden: En hylla för opera, en för konst, en (något mindre) för poesi.
Men den mest imponerande samlingen finns ändå i Curts arbetsrum. Där står, programmen från alla de teaterföreställningar Curt sett genom åren. Och det har blivit en del.
Med 6300 sedda föreställningar i Uppsala, Stockholm, London och Wien är det ingen överdrift att kalla Curt för en av landets mest meriterade teaterbesökare. Att det är teatern som blivit Curts stora passion har med känslan av närvaro att göra.
– Teatern är det varma mediet, säger han. Det finns en sådan total närvaro som jag tycker om. Det är verkligen ögonblickskonst.
Curt har även skapat ett kartotek, där han skrivit ner lite kort information om de pjäser han sett. De tusentals små korten är sorterade i bokstavsordning. Curt bläddrar fram ett av de färskaste korten. Mefisto, står det. ”En fantastisk föreställning”, lägger han till.
Annars har Curt så klart många goda minnen från olika teatrar genom åren.
Av favoritregissören Alf Sjöberg minns Curt särskilt uppsättningen av Sartres Fångarna i Altona på Dramaten 1960.
– Det fanns en fantasisk scen i den uppsättningen som jag aldrig glömmer. En scen mellan Max von Sydow och Lars Hanson, den största svenska skådespelaren genom tiderna. von Sydow spelade sonen och Hanson fadern. Men det var ju också ett möte mellan två skådespelargenerationer.
Större delen av sitt liv har Curt arbetat som svensk- och historielärare. Men under en period arbetade han på dramaturgiatet på Uppsala stadsteater.
Där bestod hans jobb i att läsa och analysera pjäser för att utvärdera deras spelbarhet. Arbetspärmarna med pjäsanalyserna har Curt självfallet sparat.
Vi bläddrar lite i pärmarna. Den första pjäsen vi får fram, en okänd tyskklingande titel, har Curt rubricerat som ”gråtmild allvarlig komedi”. Den blev aldrig spelad.
– Det var ett rätt så ensamt arbete, men själva pjäsanalyserna var roliga att göra och det hände att jag fick sufflera några föreställningar.
Det sägs ibland att konsumtion av kultur gör att man blir en bättre och godare människa.
Är det någon som borde veta om det stämmer är det Curt.
– Jag har inte blivit en bättre människa av att gå på teatern. Jag har däremot lärt mig en del om hur andra människor tänker. För att utmana sina egna tankegångar är teatern ett utmärkt medel.