Samla mammas manna i god form

Musik:Samla mammas manna, Katalin, Uppsala, onsdag.De har alltid varit omöjliga att etikettera och satt sig på tvären gentemot givna sammanhang, Uppsalagruppen Samla mammas manna som på 1970-talet var löst associerad med dåvarande svenska proggrörelsen, men samtidigt misstänkliggjordes i just dessa kretsar för att inte vara tillräckligt politiska och för att inte sjunga texter med "budskap".När jag på tisdagskvällen återsåg Samla mammas manna på Katalin slogs jag av att den befriande gränslösheten och de hämningslösa infallen finns kvar. Gruppen visar inga tecken på att stelna, tvärtom är dess speciella improvisationskonst om möjligt ännu mer vildvuxen än förr.Cocktailjazz och struttig polkaKonserten på Katalin inleddes med en pompös välkomstserenad och de galna falsettröster som blivit något av Samlas signum. Därefter följde alltifrån parodisk cocktailjazz till struttig polka och avantrock i Frank Zappas och Robert Fripps anda. Men hellre än att benämna det konsert bör det kallas ett slags performance, där Samla blandar låtarrangemang med en kakafoni av ljud, röstimprovisation och naivistiskt uppsluppen dialog.Stundtals låter det som ettriga rytmiska-melodiska figurer från var och en i bandet som liksom vägrar att riktigt passa ihop, helt hysteriskt. Och så plötsligt kommer Folkvisa i morsa, det lilla finstämda meloditemat från albumet Måltid, anno 1973.En sida av Samla som jag uppskattar alltmer är den tunga avantrocksoundet, med drag av funk och fusion, och med Coste Apetreas klösiga gitarr i en framskjuten position, samt ett fint rytmiskt groove från nytillkomne japanske trumslagaren Yoshida Tatsuya. Jag kan inte minnas att Samla lät så tunga på 1970-talet.Men sådana avsnitt avbryts som sagt av det oförutsedda. Det kan vara en plötsligt improviserad julcoda ("snart är det jul, då blir det kul"), låtslut som hakar upp sig, ja även ett enkelt "tack" till publiken som urartar till en manisk kakafoni från hela bandet.Färgstark slagverkareNykomlingen Yoshida Tatsuya är en färgstark slagverkare som spelar både lekfullt varierat och med distinkt attack. Han har det öppna sinne som krävs för Samlas musik och deltar i röststimmet, med en gäll Musse Pigg-liknande stämma (även om också jag kan sakna originaltrummisen Hans Bruniusson).Basisten Lars Krantz är ett stabilt ankare i sammanhanget, medan klaviaturspelaren Lars Hollmer går i täten vad gäller de milt anarkistiska upptågen. Och alltjämt utmanar Samla mammas manna själva den kommunikationsform som en konsert innebär. Ett typiskt skruvat Samla-infall är när Hollmer tycker att improviserandet kommit in i en gränd och vill backa det hela, varvid han söker förklara för Tatsuya att det är dags för "rewind"?Samla mammas manna vågar således göra det fullkomligt urspårade på scenen och får det ändå att gå ihop. Och emellanåt anar man den melodikänsla som finns någonstans i botten på Samlas musik.