ULF GUSTAVSSON: Salonen med egna verk

Åtskilliga stora dirigenter har varit kompositörer vid sidan av, för byrålådan så att säga, men finske dirigentstjärnan Esa-Pekka Salonen är ett internationellt aktat namn i båda dessa utövningar, vilket får anses vara ganska ovanligt.
Nu tar han farväl av Los Angeles-filharmonikerna efter nära två framgångsrika decennier som orkesterns chefsdirigent med en cd som uteslutande rymmer egna kompositioner, däribland den pianokonsert som uruppfördes häromåret av Yefim Bronfman och New York-filharmonin.

Vid en genomlyssning slår det mig att en annan berömd, dubbelarbetande dirigent och kompositör var i farten för jämnt ett sekel sedan, nämligen Gustav Mahler. Salonens starkt expressiva stil och tvära kast i textur och klangfärg kan faktiskt påminna en del om kollegan Mahler. Associationen stärks av att Salonen känns ganska tryggt tonalt förankrad och att musiken genomsyras av en böljande, bärig melodik.
Således ekar senromantiken som en bottensats i denna turboartade pianokonsert med Bronfman som briljant, betvingande solist också på cd, alltmedan Los Angeles-musikerna tar vara på de perkussiva effekterna och de folkloristiska inslagen i Salonens klangpalett. Och med tonsättaren på dirigentpulten bör det ju låta ungefär som han tänkt sig.

Gustav Holst och Richard Strauss är andra namn som Salonens musik har visst släktskap med, i fråga om de inåtvända dragen mitt i det storslagna och den programmatiska karaktären t ex i Helix for orchestra som också ryms på skivan.
De som händelsevis tycker att "modern musik" är svårlyssnad kan med fördel låna ett öra åt Esa-Pekka Salonen?

Stark expressiv är även musiken av tyske Bernd Alois Zimmerman på en cd med WDR Sinfonie Köln. Zimmermans förmåga att integrera levande instrument med okonventionella klangmedel och hans nyfikenhet på såväl tolvtonsteknik som äldre tiders musikformer gör honom till en spännande lyssnarupplevelse, här t ex i hans berömda violinkonsert från 1950.
Engelske tenoristen John Potter och experimentmusikern Ambrose Field gör en onekligen djärv legering av gammalt och nytt när de förenar sångfragment av medeltida kompositören Guillaume Dufay med elektroniska ambientlandskap och vocoder-effekter. Men Field vill gärna dra på för mycket med det digitala, och borde lära lite av den sparsamhet som kännetecknar kollegan Brian Eno.

Sparsamhet och ekonomi i klangliga medel bidrar däremot i hög grad till styrkan i den suggestiva, folkmusikaliskt präglade balettsvit som norgeboende musikern Misha Alperin presenterar på cd:n Village variations, med utrymme också för lekfulla soloinpass. Med sig har han inte bara sin egen Moscow art trio, utan också Norwegian Chamber Orchestra.

Ulf Gustavsson: Salonen med egna verk

KRÖNIKA KLASSISKT. Esa-Pekka Salonens starkt expressiva stil och tvära kast i textur och klangfärg kan faktiskt påminna en del om kollegan Gustav Mahler, skriver Uld Gustavsson.