Sällan roligt men lagom läskigt

Skräckkomedin Spökhuset baseras på en Disneylandattraktion, och först och främst är den en räcka av sådana specialeffekter som man förväntar sig i nöjesfältens skräckkabinett: stora spindlar, folk som dyker upp ur tomma intet, en eller annan kristallkula. Men effekterna är finfint utformade och för ovanlighetens skull varsamt utportionerade.Komedin är det lite sämre med. Ingen har väl önskat att få se Terence Stamp försöka skaka humor i en stel spökbutler med darrande röst, ingen har väl heller längre några förväntningar på Eddie Murphy. Med de förbehållen fungerar Spökhuset riktigt bra — mellanstadiebarnen på förhandsvisningen tjoade glatt, även för vuxna är filmen riktigt underhållande.Inkonsekvenserna i handlingen är lätta att överse med, för även om det finns en handling och en ordentlig upplösning (kanske mer än man kan vänta sig av en film som baseras på en nöjesfältsattraktion) så är det inte där som poängen med Spökhuset ligger. Poängen består i stället av att se Eddie Murphy träffa på den ena märkligheten efter den andra i ett hemsökt patricierhus. Det funkar förvånansvärt bra förvånansvärt länge.Framför allt fungerar det för att skräckinslagen inte ber om ursäkt för sig. Roligt är det som sagt sällan, men när det ska vara läskigt så är det riktigt läskigt. De döda reser sig ur sina gravar och det ser inte trevligt ut, det stora huset är en sammansmältning av alla spökhus som någonsin synts på vita duken.Att besökande familjen Evers inte vänder i dörren beror bara på pappa Jim (Murphy), karriäristisk fastighetsmäklare som hoppas kunna göra en rejäl hacka på att sköta försäljningen av huset. Nu är det inte försäljning som husets herre har som mål med familjens besök, och Jim finner sig vara tvungen att ta itu med allehanda läskigheter för att förhindra att hans fru blir bortgift med en döing.Bakom alla effekter finns ett tema som behandlar kärleksförhållanden mellan svarta och vita. I själva verket är det hela grundförutsättningen för intrigen, men filmen nämner inte ordet "hudfärg" över huvud taget. Antingen slätas temat över för att publikunderlaget ska maximeras (ingen kan ju stöta sig på något som inte nämns) eller så litar Disney helt enkelt på att publiken kan tänka själv.