Det är en klassisk scen ur Oliver, musikalen byggd på Charles Dickens världsberömda förlaga. Den hungrige och i trasor klädda Oliver Twist smyger på skakande ben och med tom sopptallrik fram till den skräckinjagande barnhemskommendanten.
Med hunsad blick, gråten i halsen och perfekt avvägt känslodarr på rösten ber han på sin allra oemotståndligaste fattigbarnsengelska: "Please sir, I want some more." "Moooooooore!?", dundrar den filmskurksonda barnaplågaren förvånat. Och så brists det genast ut i sång, en sång om hur den värnlöse ynglingen bör veta sin plats och nu för sin girighet (läs hunger) ska tilldelas sitt rättmätiga straff. Åh herregud, ska man som indignerad publik tänka, vad världen ändå är rutten och orättvis!
Som den där benrangliga stackars pojken har "den fattige" ofta framställts i kulturen. Det är givetvis en kliché; sentimentaliserad och filtrerad genom fiktionens romantiserande silduk. Den fattige har inte sällan fungerat som en bild av den välbärgade medelklassens dåliga samvete inför de mindre bemedlade. Åtminstone är det uppenbart att fattigdomen à la luggslitet-barn-med-hundvalpsögon är mer idealiserad fiktion än faktisk realism. Denna bild av den fattige, som har sitt ursprung i 1800-talslitteraturen, är ofta ytterst endimensionell - mer en medlidandets projektionsyta än en verklig människa. Och, kanske mest karaktäristiskt, denna klichébild av den fattige är nästan alltid oförklarligt god - som Sonja i Brott och straff eller Fantine i Les Misérables.
Denna de fattigas godhet är kanske det mest anmärkningsvärda. För fattigdom är väl knappast ett tillstånd som tar fram det bästa i människan? Är inte fattigdom snarare våldets själva grogrund?
Mest förrädiskt med denna fiktionaliserade fattigdom är dock den betryggande distans som skapas till den fattiges värld. Den romantiserat fattige är alltid "den andre", skulle aldrig kunna vara en själv. Denna distans gör fattigdomen hanterbar och lätt overklig, som om fattigdom endast vore något som existerade på film och i gamla 1800-talsromaner.
Lyckligtvis har sedan dess mer sanningsenliga skildringar av fattigdom börjat ta plats i kulturen, ärliga och brutala vittnesmål inifrån den fattiges värld där dessa samhällets olycksbarn själva för ordet och inte längre reduceras till objekt att tycka synd om, utan där de gör sig själva till levande och talande subjekt. Kort sagt, den fattige har blivit människa.
Kanske var det den svenska arbetarlitteraturen på 1920- och 30-talen som på allvar startade humaniseringen av den fattige. Harry Martinsons självbiografiska uppväxtskildring Nässlorna blomma (1935) är ett lysande exempel på en trovärdig skildring av ett sockenbarns uppväxt i Fattigsverige, samtidigt som det är en djupt allmängiltig berättelse om ensamhet och kärlekslängtan. Martinsons alter ego Martin är dessutom så långt från det goda och idealiserade Oliver Twist-barnet man kan komma. Inte sällan beskrivs han som osympatisk och dum.
Ett senare, ännu brutalare, exempel är Birgitta Trotzigs mästerliga Dykungens dotter (1985) där fattigdomen beskrivs i all sin stinkande kroppslighet. Det är en roman i vilken Trotzig med sitt lyriskt skimrande och närmast liturgiskt mässande språk sätter in den utsatta människan i ett större mytiskreligiöst sammanhang. Trotzigs fattiga är inte bara människor, de är Människan.
På senare år har fattigdomsskildringen fått något av ett uppsving, med Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006), som för ett par år sedan också blev film i regi av Pernilla August, och häromåret med Eija Hetekivi Olssons uppmärksammade Ingenbarnsland (2011). Även om det givetvis är ett samhälleligt nederlag att dessa böcker fortfarande måste skrivas, är det ändå en framgång att den nyanserade fattigdomsskildringen numer är ett självklart inslag i kulturen, att den fattige inte längre är en overkligt godhjärtad och sentimentaliserad stereotyp, utan en trovärdig och komplex människa av kött och blod.
Så om du går och ser Victor Hugos sjungande olycksbarn i Les Misérables på bio i helgen så tro för allt i världen inte, hur hundögt och vädjande de än tittar dig i ögonen, att det är verkligheten du ser.