Saknar litteraturen politikernas och byråkraternas stöd?

Författaren och kulturjournalisten Ola Larsmo har i debattartiklar i Dagens Nyheter och i UNT under våren och sommaren frågat sig varför "författarstaden Uppsala har förlorat sin självbild". Senaste inlägget kom den 15 juli. Det borde inte vara svårt att skapa och vidmakthålla en stark litterär identitet i den här staden, kan man tycka. Utmärkta förutsättningar finns. Uppsala är rikt på betydande författare. Det gäller också i ett historiskt perspektiv. Som inflyttad Uppsalabo har jag länge frågat mig varför de flesta och bästa litterära händelserna i den här staden sker utan kommunens och kulturnämndens medverkan. Det ser ut som om man från politikerhåll förlitar sig på att föreningar och andra institutioner ska sköta den saken. Och precis så är det.

Våra politiker har helt enkelt bestämt att Sveriges fjärde största stad inte ska var någon litteraturstad. Och i trohet mot de politiska målen agerar de tjänstemän som ofta får klä skott under namnet "kulturbyråkrater" - som i Christer Hermanssons debattinlägg i UNT den 17 juli. Christer Hermansson är författare och stridbar kulturchef i Strängnäs.Läser man de folkvalda kulturpolitikernas målformulering i Kulturpolitiskt program för Uppsala kommun, får man genast klart för sig varför läget är som det är. Här nämns ordet författare inte en enda gång. Begreppet litteratur nämns endast tre gånger och då i bisatser. Det är sorgligt, men så ser de politiska målen ut. Konsten nämns 83 gånger i måldokumentet. Det blir man förstås lycklig över. Bildkonsten är omistlig. Men ännu lyckligare vore det förstås om litteraturen hade fått hävda en liknande position. Kombinationen litteraturen och bibliotek måste väl ändå vara självklar? Men den intresserade letar länge i kulturprogrammet utan att hitta annat än antydningar i den vägen. Kanske är saken så självklar att den inte behöver nämnas i sammanhanget. Men jag undrar det? I stället finns formuleringar som denna: "Konstnärers möjlighet att nå ut och möta nya publikgrupper är avgörande. Därför måste möjligheter att framföra eller ställa ut verk finnas. Bibliotek, lokala scener med mera är viktiga arenor för detta."

Men var ska då författarna finnas? Som de flesta politiska dokument är även Uppsalas kulturprogram en blek och undanglidande text. Vad man får ta del av är en prosa utan substans. Signalorden placeras där de förväntas. Men under luddet kan man ändå skönja en medveten idé. Den handlar om att det är det ideella arbetet som ska vårda Uppsalas litterära självbild. Vad man frågar sig är hur stort manövreringsutrymme de politiska direktiven och tilldelningen av ekonomiska medel medger. Hur långt kan kulturchef och övriga chefer inom kultursektorn tänja på ramarna för att genomföra det man själva anser viktigt? Om man utgår från att den friheten är kringskuren får man ytterligare en förklaring till varför litteraturen inte prioriteras. Men handlar det sist och slutligen om prioriteringar inom kulturorganisationen är det rätt och riktigt att de utförande makthavarna får ta till sig en stor del av Ola Larsmos och andra författares kritik.