Saknar det oväntade

Vid tio års ålder spärras Eric in för att han varit inblandad i mordet på en flicka. Fjorton år senare har han avtjänat sitt straff och släpps ut i friheten, nu med ny identitet. Eric Wilson blir Jack Burridge, och Jack lyckas väl med att bygga upp ett liv som inte har något att göra med pojken som kallades Ondskan. Men det är en nystart som också innebär allt djupare relationer. Snart blir det svårt för honom att ljuga om sitt förflutna.

Ett ruffigt Manchester utgör tapet i denna film, vars skådespelarinsatser väl håller för det närgångna fotot. Andrew Garfield gör sin roll med massor av äkthet. Hans Jack Burridge är pånyttfödd också i den bemärkelsen att han har ett barns naivitet och okunnighet om världen. Det förstärker kontrasten mellan den pojke som mördade och den man som vill börja om. Dock saknas nyanser i hans karaktär, en viss svärta, och med Jacks emotionella rigiditet i åtanke blir övriga roller dramaturgiskt viktiga. Katie Lyons är tilldragande och mänsklig som flickvännen Michelle.

Det finns en stor tilltro till storyn. Man har inte försett den med några utsmyckningar, bara det allra nödvändigaste. Vi vet från början vad som förestår, hur det förflutna kommer att hinna i kapp så att världen rasar. Och eftersom vi redan har stora delar av facit, blir transportsträckorna mellan filmens vändningar viktiga. Problemet är att de ofta är just transportsträckor. Filmen tappar visserligen aldrig sin säregna nerv, men jag saknar det oväntade.

Saknar det oväntade

Tioårige Eric spärras in för att han varit inblandad i ett mord. Fjorton år senare försöker han skapa ett nytt liv. Boy A har en stor tilltro till historien, men man saknar det oväntade skriver Andrea Dahlkild.