Saknaden efter en älskad människa

Conny Palmkvists roman Tusen ord för allt är berättelsen om två personer som kämpar med saknaden efter en älskad människa som är på väg bort från dem. Johan har levt tillsammans med Natasja i mer än sextio år, ända sen de var två vilsna och skadskjutna ungdomar som möttes av en slump i andra världskrigets Sovjet. Nu har demensen raderat ut det mesta av Natasjas minnen. För att ha något att göra mellan besöken på vårdhemmet börjar Johan skriva brev till sig själv om sin uppväxt och sina minnen från kriget. Elvaårige Isak längtar efter sin pappa som efter upprepade självmordsförsök blivit onåbar för omvärlden. Han ägnar sin tid åt att grubbla över nazism och ebola och om det är en horunge hans väldigt långa mamma har i magen. Omgivningen, med hans beskäftiga klassföreståndare i täten, begriper sig lika lite på honom som han begriper sig på den. Johan och Isak bor i samma hyreshus i Helsingborg, och när en nödsituation för dem samman börjar de bli vänner och finner lite tröst i varandras sällskap.

Tusen ord för allt är inte en roman som man läser för handlingens skull - den lyckas paradoxalt nog kännas långsam och småtråkig och alltför spektakulär på en och samma gång. Vad som istället ger den liv är växelgången mellan olika berättaröster som kontrasterar mot och kompletterar varandra. De partier som berättas av Isak är hållna i ett lätt maniskt, pratigt tonläge, späckade med historiska och populärkulturella referenser som han knappt själv begriper. Hans naiva genomskådande av världen är något affekterat, och hade den inte blandats med Johans återhållna, eftertänksamma beskrivning av sin tillvaro hade det blivit oerhört tröttsamt. Så småningom ansluter sig en tredje röst; Natasjas. I ett tonläge som pendlar mellan det nyktert vardagliga och det lyriska lyckas hon klä de outhärdliga fasorna från sin uppväxt i ord. Att hennes berättelse finns som en text i texten - vi får veta hur och varför Johan och Isak kommer att läsa den - skapar en extra klangbotten. Däremot får inte Isaks föräldrar chansen att föra sin egen talan. Det gör speciellt skildringen av mamman problematisk - hon ses alltid genom en hinna av lätt förakt, oavsett vem som betraktar henne.

Det är en splittrad men intressant roman som Palmqvist har skrivit. Bitvis är den förutsägbar och klichéfylld, men när den är som bäst är den rolig och sorglig och hisnande vacker.

Saknaden efter en älskad människa

Splittrad men långt ifrån ointressant, skriver Anne Marcusson om Conny Palmkvists roman Tusen ord för allt.