Saklig Gudrun Sjödén berättade om livet i klädbranschen

Under 53 år av sommarpratande i Sveriges radio P1 har det vuxit fram en formel för det typiska sommarpratandet. Vissa anstränger sig för att bryta formen, medan andra arbetar efter tanken att ”om det funkar för andra så funkar det för mig”. Östhammarsfödda Gudrun Sjödén tillhörde den andra gruppen.

Med saklig röst berättade hon om sitt liv som designer och vd för ett klädföretag. Krusidullfritt och icke-kronologiskt - hennes program blev en rad av anekdoter utan tydlig dramaturgi. Eller ja, anekdoter och anekdoter. Gudrun Sjödén höll sina historier kortfattade, knappt hade hon börjat förrän det spelades en låt. Och knappt hade man börjat önska något saftigare i berättelsen, något ur livet att ta tag i, förrän berättelsen i fråga var slut. Det blev mycket musik - också den typisk sådan: Edith Piafs vackra men i sammanhanget klyschiga Non, je ne regrette rien. Svensk visa, amerikansk västkustrock, the Beatles.

Gudrun Sjödén verkar i en spännande bransch, som vi alla som konsumenter blir inblandade i, och hon rörde vid två särskilt intressanta ämnen: Barnarbete och ekologisk textilframställning. Om barnarbete resonerade hon kring småskalig familjetillverkning och storskalig fabriksdito i det Indien där hon själv har tillverkning. Sjödén vurmar för småskaligheten, med ett kunskapsarv som hon har mycket respekt för, samtidigt som hon säger att en del familjeföretag kan ha svårt att klara en barnarbetskontroll. Tyvärr klipptes diskussionen kort av musik. Det hade varit intressant att höra mer om hennes erfarenheter. På samma hade man gärna hört mer om den ekologiska bomullens spridning  – eller icke spridning – i textilbranschen.

Hon hade gärna fått skippa en Beatleslåt till förmån för en större tyngd i berättandet.