Varför är vår tid så full av nostalgi? Gamla böcker (”Stoner”, ”Astragal”, ”Förtvivlade människor”, ”Dödssynden”) återutges på ett retrosätt som upplöser tiden, som om de skulle vara skrivna idag. 1960- och 70-talister vurmar för det svunna, älskar retro, läser Alfons för sina barn och läser Knausgård själva; de skriver artiklar utan att se samtiden som hisnande möjlighet – och sällan utan glasögonen de själva föddes med.
Är det så? Att den där sprickan i livet, då världsgåtan rämnar och man står mitt i blicken, i det förlängda seendet, när ens kropp är ett med samtiden, med tankegodset; i centrum – att det är de ögonblicken man vill återvända till, för att förstå sitt nu?
Jonas Thente ”längtar” i DN (1/8) tillbaka till en svunnen romanvärld, som den skrevs före ”den rastlösa hastighet och allomfattande globala tillgänglighet vi tar för helt given”. Han menar att de romaner som i dag gestaltar en förfluten tid, som Hilary Mantels ”Wolf Hall” eller för den delen Kristina Sandbergs Maj-trilogi, saknar närvaron av den tid som skildras – ”av naturliga skäl” eftersom de inte skrevs då utan är präglad av vår egen tid. Går det att skriva eller läsa fiktion alls på de grunderna?
Efter #SLspriderrasism påminner Lisa Irenius (SvD 9/8) om att ha lite distans till de sammandrabbningar mellan känslor och åsikter som sker på nätet och i debatten. Hellre då svalkande likgiltighet. För mig skaver det att ”likgiltighet” kan förstås som ”tystnad”, men det är hennes källor – den franska antologin om likgiltighet från 2001, ”Être indifferént”, och den ironiska generationens gud, Douglas Coupland – som blir flummigast i sammanhanget. ”Couplands visdomsord”, skriver Irenius, ”står sig än: människan måste lära sig tolerans, kärlek, medkänsla och distans – kanske i form av en viss likgiltighet.” Visdomen gjordes 1994. Och ödmjuk likgiltighet – lika giltig – skulle år 2001 ses som en ”ny sorts dygd”. Men vänta, har inte det politiska tänkandet efter år 2001 präglat världen så till den grad att det inte går att gå tillbaka hur som helst, och fortsätta tala med de ihåliga orden tolerans, kärlek, medkänsla och distans?
Vänstern håller på med folkhemsnostalgi, som i America Vera-Zavalas artikel (DN 22/7) om det förlorade Sverige: ”Sagolandet som inte längre finns.” Sagolandet? Jag får läsa Teskedsordens bok ”Inte en främling” (2015), med texter av personer som förtryckts och rasifierats i Sverige från 1950-talet till i dag, för att få en rimligare bild. Soraya Post skriver om sin mamma som tvångssteriliserades i Sverige på 1960-talet; Sannah Salameh om hur hon föddes i Sverige 1983 men är ”fast i att vara en blatte”. Det går att lyssna på Daniel Poohls sommarprogram (6/8) för att fördjupa sig i hur nazism och högerextremism grodde i skuggan av det där sagolandet.
”Om vi inte vet vart vi ska, så kan vi alltid vända tillbaka.” Så karaktäriserar Daniel Poohl högerextrema gruppers drivkrafter, vilkas rasism, intolerans, populism och hat mot det moderna samhället han kallar för en ”häxbrygd” på nostalgi, nationalromantik, falska förhoppningar och en villkorad gemenskap.
Nostalgi är andra sidan av krigets våld, berättade Katrine Marçal i Aftonbladet (26/7). En känsla som bekräftar rädslans politik – ty om världen måste förbli sig lik, om den ska bygga på minnen och igenkänning, då kan inte heller en människa vara olik mig själv.