Liksom George Riedels musik har Ilon Wiklands bilder varit med och byggt upp Astrid Lindgrens sagovärld. I Sveriges radios serie ”Svenska Ikoner” får vi träffa den nu 85-åriga illustratören vars liv varit betydligt mer sorgkantat än hennes teckningar ger sken av.
I hennes berättelse finns spår av något som inte ännu läkt, från barndomens komplicerade relation till föräldrarna, hur hon som 14-årig estnisk flykting kom till Sverige och så ett 30 år långt äktenskap som varade alltför länge.
Tecknandet har hela tiden varit räddningen, och är så även i dag. Hon vill inte se tillbaka. I stället ”sätter jag mig vid mitt ritbord och ritar. Jag ska inte använda min energi till sådant jag inte kan göra något åt, utan till sådant jag kan göra något åt. En ny teckning”. Sedan det allra första uppdraget, att illustrera ”Mio min Mio”, har hon tecknat nästan varje dag.
Holländske Cornelis Vreeswijk blev en av Sveriges stoltaste kultursymboler. På samma sätt ligger det något vackert och talande i att estniska Ilon Wikland så starkt varit med och format bilden av den urtypiskt svenska barndomen.