Sagan om mytens återkomst

Den 11 september 2001 rasade de två tornen på Manhattan samman och världen förändrades. Ett drygt år senare hade sagan om Tolkiens två torn, den andra filmen i Peter Jacksons Ringentrilogi, premiär på biografer världen över. Vid det laget hade kriget mot terrorismen redan blivit ett vedertaget begrepp, USA sedan över ett år tillbaka fört krig i Afghanistan och om bara några månader skulle invasionen av Irak inledas. Allt det där tog sig in i Jacksons film, som mer än något annat blev till en undergångsmättad skildring av krigets både meningslöshet och påstådda nödvändighet.

Frågan är om inte den djupverkan Jacksons filmer gjorde på biopubliken har att göra med att Tolkien, och i förlängningen Jackson, i trilogin om Härskarringen skapade en alternativ mytologi. De gamla religiösa myternas funktion var att förklara uppkomsten av olika fenomen, genom ett slags gudomlig historieskrivning strukturera verkligheten, genomsyra den med mening. Tolkien använde sig av mytens struktur när han skrev sin saga och historien om Frodo och Ringen blev en meningsskapande berättelse i en tid då det tycktes allt svårare att finna just mening.

När tornen i New York föll framstod världen som osäkrare och svårbegripligare än någonsin. Det är i sådana tider myten effektfullt kan göra sin återkomst. Nu blev den kristna konservatism som genomsyrar Tolkiens trilogi med ens giltig igen, den traditionalism som söker sig tillbaka till fasta värden och enkla konflikter. Vilket ju också avspeglade sig i Bushadministrationens retorik i kriget mot terrorismen som, likt Tolkien, anammade en dualistisk uppdelning mellan ont och gott. Denna förenkling är också ett av mytens kännetecken. Roland Barthes menade att myten var ett avpolitiserat, borgerligt, uttryck vars mål var att göra världen oföränderlig.

När världen utanför alltmer präglades av komplexa politiska skeenden blev det till biosalongen, till det mytiska Midgård, många flydde. Ändå skulle det vara fel att kalla Jacksons filmer för ren verklighetsflykt. För på många sätt speglade filmerna vad som just då pågick i världen. Inte minst de starka krigsskildringarna fick på grund av de pågående och annalkande krigen i Afghanistan och Irak en extra dimension. Krigsskildringar som ytterst hade sitt ursprung i den krigstraumatiserade Tolkiens erfarenheter från Första världskriget. Kanske var det denna blandning av verklighetsflykt och verklighetsåterspegling som gav Jacksons filmer deras tyngd.

Men kan man verkligen kalla Tolkiens saga för myt? Kan ren och uppenbar fiktion upphöjas till mytisk nivå? Religionshistorikern Stefan Arvidsson skriver i sin bok Draksjukan - mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries om hur myten tolkats på olika vis genom tiderna, hur den kan förändras beroende på politiska, ekonomiska och sociala situationer. ”I modern tid kan berättelser bli heliga fast ingen tror på dem”, skriver Arvidsson.

I sin bok visar Arvidsson hur myten i moderniteten fått en ny funktion. Detta har skett genom vad man skulle kunna kalla den romantiska räddningen. Ursprungligen tolkades ju de religiösa myterna som vore de faktiska beskrivningar av ett verkligt förlopp. De fungerade som historieskrivning. Med tiden kom myten på ett naturligt sätt att förlora sin status av verklighetsbeskrivning. För att rädda dessa berättelser från glömskan skedde så en omvärdering av vad myterna egentligen handlade om. Man tog helt enkelt ifrån myten dess bokstavliga innebörd och tolkade den mer som esoterisk livsvisdom. Arvidsson menar att denna mindre bokstavstrogna myttolkning tog sin början under romantiken. I dagens postmoderna tid är det endast mytens inre, inte dess faktiska, sanning som räknas. Många skulle acceptera George Lucas Star Wars som ett slags mytvärld. Så kan alltså fiktion och populärkultur bli vår tids myter.

Arvidsson ger även exempel på hur Tolkien inkorporerat mytiska element i sitt verk. Han visar övertygande hur Tolkien låtit sig inspireras av Nibelungencykeln, inte minst som den tolkas hos Wagner. Ett av grundelementen hos Tolkien, tanken på en ring som ger makt och rikedom men samtidigt bryter ner dess bärare, kan lätt ses som hämtat från Wagner. Det finns även många andra likheter.

På djupet finns det dock, menar Arvidsson, stora skillnader mellan Tolkien och Wagner. Hos Wagner är gudarna korrupta och människan måste lita på sin egen förmåga. Hos Tolkien är människan svag, rent av fallen. Hos Wagner är gudarnas undergång något positivt som banar väg för människans självstyre. Hos Tolkien är alvernas färd från Midgård en förlust. Människans framtid utan de gudomliga alverna framstår som dunkel och instabil. Tolkien gör även en viktig poäng av att mänsklighetens nya konung, Aragorn, har gudomligt alvblod. Hos Tolkien behöver människan sina gudar, sina myter. Man skulle kunna sammanfatta skillnaderna såhär: Wagner är en religionskritisk humanist, Tolkien en varmt troende katolik.

Peter Jackson verkar dock ha tagit vara på kopplingen till Wagner i sina filmer. För filmerna liknar, med Howard Shores storslagna musik, mest av allt en magnifik opera. Särkilt prologen i den första filmen, där myten om ringarnas uppkomst berättas, ekar av wagneriansk estetik. Här sätts det mytiska anslag som sedan går genom alla tre filmerna.

Det är Jacksons förmåga att koncentrera och effektivt fånga de centrala tankarna i Tolkiens böcker som gjort filmerna framgångsrika. Men också hans sätt att, med en blandning av panoramalika helbilder och intima närbilder, fånga de stora mytiska perspektiven parallellt med de personliga berättelserna. Filmerna fångar essensen i böckerna och skalar bort det mesta av allt det som i dag gör böckerna så svåra att läsa; blodsmystiken, kvinnofientligheten, de rasistiska inslagen. Boken är bättre än filmen, brukar det heta. Men Jacksons filmer berättar Tolkiens historia på ett överlägset sätt. Om hundra år är det inte böckerna, utan filmerna, som kommer att leva kvar, bära myten vidare.