Inte nog med att prinsessan Madeleines bröllop har frammanat klichéer om en prinsessa och hennes riddare. Även kulturdebatten har i veckan dominerats av könsstereotyper. Dagens Nyheter publicerade i tisdags en provokationsartikel av danske antropologen Dennis Nørmark. Han menade att könsskillnaderna är betydande och dessutom bör bejakas i ett jämställt samhälle. I Sverige har det dock utvecklats fel sorts könsskillnader, verkar Nørmark anse: svenska kvinnor är enligt honom diskriminerande förtryckare, i färd med att driva ett ”bittert, ondskefullt och orättfärdigt krig mot det andra könet”. Samtidigt önskar Nørmark uppvärdera ”det konkurrensmässiga och det dominerande” – som ett manligt värde.
I ett skarpt svar påpekade författaren Nina Björk det problematiska i att sträva efter en jämställdhet som värdesätter och upprätthåller skillnader mellan könen. ”Hur ser en sådan jämställdhet ut i praktiken? Vilka skillnader är det som ska bejakas?”
Jag skriver helt under på hennes beskrivning av feminism som ”en politisk rörelse för att göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv”. Pojkar och flickor bör få lika möjligheter att leva livet såsom de önskar, utan förväntningar på att de ska vara på ett särskilt sätt.
Men faktum kvarstår att könsskillnader förblir ett återkommande argument för jämställdhet inte bara i Danmark, utan i flera europeiska länder. Under de år som jag bodde i Frankrike och Italien hamnade jag i ständiga diskussioner om huruvida inte la différence, skillnaden, var den enda anledningen att alls eftersträva jämställdhet. Och det finns faktiskt dem som argumenterar för könsskillnader på ett intelligentare sätt än Nørmark.
Mänskligheten existerar enbart i den dubbla formen man-kvinna, är ett argument som har framförts av den franska filosofen Sylviane Agacinski. Hon menar att just eftersom det är omöjligt att frigöra sig från könstillhörigheten, och eftersom denna i princip alltid genererar någon form av kulturella skillnader i samhället, så måste könen vara lika representerade i samtliga maktinstanser. Hennes bok Politique des sexes, könens politik, från 1998, bidrog till att lägga grunden för en politisk omsvängning i jämställdhetsfrågan som ledde till att Frankrike år 2000 antog en långtgående lag som skulle leda till jämställdhet i alla politiska församlingar. (Lagen visade sig emellertid vara full av undantag och rejält tandlös: flera partier valde böter framför att införa varannan damernas.)
Att diskutera skillnader mellan människor är alltid komplicerat. Vi vet att vi alla är människor och samtidigt unika individer, men frågan kompliceras alltid ytterligare av allehanda kategoriseringar som dessutom samspelar: hudfärg, kön, klass, nationalitet.
På sätt och vis är det typiskt att meningsutbytet mellan Nørmark och Björk illustrerades av danska och svenska flaggor. Nationell symbolik har ofta kopplats till föreställningar om manligt och kvinnligt: män som ska skydda och kvinnor som ska beskyddas. Även nationen i sig anses ha ett kön: Moder Svea. Likväl är det lite tröttsamt när en diskussion om jämställdhet i dag inramas som ett slags nationell kamp, där ”svensk feminism” ställs mot ”dansk sexism”.
Medan det finns många som kämpar för att göra kön till en ”ointressant kategori” (jo, även i Danmark och Frankrike) verkar det i dag finnas få som strävar efter att göra det nationella oviktigt. För ett par decennier sedan talades det om ”nationalstatens död”, men i dag tycks det råda en nästan total konsensus om att världens folk ska delas upp i olika nationer. Även Nina Björk hänvisar till ”vårt land” och dess nio miljoner invånare när hon ska ge exempel på vilken mångfald som är möjlig bortom den tvådelade könstillhörigheten.
Jag har också svårt att föreställa mig ett annat system än det nationella. Det har visat sig överlägset ifråga om att skapa stora, abstrakta gemenskaper som innefattar miljontals människor. Det skapar solidaritet och är en grund för den representativa demokratin.
Men en vecka som denna blir det för mycket av nationell symbolik: med nationaldagens flaggviftande och de uppskruvade tongångarna kring ”vår prinsessa” Madeleine och hennes bröllop. Det blir så uppenbart hur konstruerad den nationella samhörigheten är. Och hur motsägelsefull: vi förväntas finna gemenskap runt en monarki som bygger på att urskilja en familj från övriga.
En vecka som denna skulle jag gärna ta del av idéer om en gemenskap bortom det nationella. En gemenskap där det skulle vara lika ointressant med kön och hudfärg som huruvida man är dansk eller svensk.