Så ska det låta!

Ordet konsert kommer från italienskans concertare vilket betyder tävla. En sådan tonsättare som W A Mozart kom snabbt (förstås) att utveckla begreppet pianokonsert till en symbios mellan det konsertanta och det symfoniska. Musik som kan uttrycka såväl de ljusaste som mörkaste tankar, långt ifrån dåtidens ensidiga galanteri. På två konsertkvällar presenteras sex av Mozarts tjugosju pianokonserter i ett urval som visar tonsättaren från sista åren i Salzburg till de första triumferande åren i Wien.På onsdagen uppträdde i Universitetsaulan Uppsala Kammarorkester med Howard Shelley som dirigent och pianosolist med tre pianokonserter från 1783—85. Dubbelrollen verkade inte störa Shelley det minsta, det kom i stället att bli en slags skön koreografi mellan intensivt koncentrerad klaviaturbehandling och minst lika koncentrerad stående övervakning av orkesterns inlednings och mellanspelsinsatser.Redan i första verket, Pianokonsert 11 F-dur, visade den lagom stora orkestern och det föredömligt återhållsamt nyanserade pianot hur man kombinerar energi och briljans med luftighet och tydlighet i spelet. Levande frasering parad med känslig nyansering och av musiken dikterade små tempodragningar — så skall det låta!Pianokonsert 18 B-dur var upplagd i större skala och med mer kontraster. Första satsens idyll och elegans kontrasterade mot mörka glimtar. Hela satsen är ett bra exempel på hur orkester och solist inte rivaliserar utan utsökt kompletterar varandra. Genomtänkt nyansering och frasering gav utmärkt helhetsuppbyggnad. Andra satsens variationer i parallelltonarten g-moll gav också delikat spelade variationer i klangfärger, nyanser och tempi. En durvariation gav en extra solglimt. Sista satsens rondo blev en lustiger ibland rubaterad lek med toner, accenter och nyanser till en riktig kulmination.I första satsen av Pianokonsert 21 C-dur får man verkligen uppleva hur otroligt elegant Mozart hanterar symbiosen konsertant/symfoniskt och stämningsväxlingar. En fantastisk blandning av festivitas(2 trumpeter/pukor tillkommer i orkestern) och lyrik. Solostämmans krävande virtuositet hanterade Shelley med briljant teknik och orkestern bjöd på präktigt skiftande klangregister. Mellansatsen utfördes ljuvligt klang- och uttryckskänsligt av såväl solist som orkester, denna oerhört välkända pastorala romans. Sista satsen blev till ett passande yvigt, rent av busigt, slutrondo med eleganta instick från både pianot och soloinpass från orkestern.Så nåddes en passande kulmen både på "Elvira Madigan"- konserten och konserten som helhet. Välförtjänta stående ovationer. Vad månde bliva på torsdag?